2–2 i matcher.
Den fjärde finalen spelades inför 2 600 åskådare i Pontushallen.
Svettigt, kaotiskt och en rysare utan dess like.
Och återigen blev det bortalaget som vann – precis som i de tre tidigare finalmatcherna mellan Luleå Basket och Visby.
Nu väntade en avgörande match i lilla Södervärnshallen på Gotland.
Den officiella publiksiffran var 1 397.
Men den låg runt 1 600 och handlade om att publiken kantade linjerna runt basketplanen. Det fanns inte en sittplats till över.
Luleå Basket hade en given stjärn- och landslagsspelare som drog laget – guarden Maria Näsström.
Hon satte 20 poäng i den femte avgörande matchen och fick chansen i sista skottet – som gick ring ut. Poäng där och matchen hade gått till förlängning. I stället vann Visby med 72–69 i en kokande kittel.
– Det blev aldrig något riktigt anfall. Jag kastade iväg bollen i sista sekunden. Det är andra situationer tidigare under matchen, som jag minns lite klarare. Vi hade bland annat ett bakåtspel ganska sent i matchen. Det blev avblåsning vid halvplan och jag kan känna frustrationen fortfarande i dag. Men så här långt efteråt är jag mer glad och stolt än jag var första tiden, säger Maria Näsström.
Hon flyttade upp till Luleå från Stockholm 2000. Från Polisen till Luleå Basket, som då hade Johan Lindahl som coach och ville satsa uppåt. Näsström var 21 år och spåddes en lysande framtid i damligan.
– Det var en tillfällighet att jag flyttade upp. Jag hade ett par olika lag att välja på. Luleå kändes mest intressant. Antingen skulle jag återvända till Södertälje eller prova något nytt. Jag visste knappt något om Luleå Basket och de visste väl knappt något om mig, säger hon.
Det blev sju år som spelare i Luleå Basket. 2005–2007 tog klubben tre raka silver innan Näsström återvände till Stockholm och Solna.
Men 2011 återvände hon som coach till Luleå. Först som assisterande till Janne Johansson, som hoppade av mitt under säsongen. Sedan tog Mikael Johansson över. Andra säsongen blev Näsström huvudcoach och tillsammans med Johansson ledde de nuvarande Northland Basket till en ny final.
Och det blev ett nytt silver efter finalförlust mot Jens Tillmans Telge (0–3).
– Hennes vinnarmentalitet eller snarare hat att förlora är hennes styrka. Det var hon som startade storhetstiden för Luleå Basket, säger Mikael Johansson till Norrbottens-Kuriren.
– Jag hade blivit rädd att spela med henne, på ett positivt sätt. Hennes blick sa det mesta om någon gjorde fel. Hon ställde stora krav på både sig själv och omgivningen. Senast i går (läs onsdag) använde jag hennes seriositet som exempel för eleverna på Basketgymnasiet.
Vilka minnen har du tagit med dig från tiden i Luleå?
– Att det är publik på matcherna och att det är folk på stan som pratar basket. Det är väldigt stor skillnad mot andra städer. Det kan också vara på gott och ont. Ibland var jag less över att läsa tidningarna och prata med journalister. Jag kunde inte bara få vara i min egen lilla bubbla. Men för det mesta var det positivt.
Den 1 mars firas Maria Näsström i samband med Northlands hemmamatch mot, just det, Visby.
– Jag blev lite överraskad, men det är en stor ära, säger hon.
Varför blev du överraskad?
– För det första att det ska göras. Det har aldrig hänt förut. Det hänger bara ett par herrar där inne (Håkan Larsson, Johan Rosendahl och Dennis Aulander).
– Jag har inte tänkt tanken att det ens fanns på kartan. Sedan att de valde just mig är kul.
Vad är dina största minnen som spelare i Luleå?
– Inget kan slå den första finalserien mot Visby (2005, 2–3 i matcher). Jämna matcher, fullsatt i hallarna och att det var första finalserien för oss.