Det var ingen vanlig söndag i Luleå Energi Arena.
Innan uppkast rullades röda mattan ut på parkettgolvet och det var dags för Håkan Larsson, John Rosendahl, Eric Elliott och Dennis Aulander att få sällskap.
En film visades upp från Maria Näsströms karriär i Luleå Basket tillsammans med musik.
Sedan hissades linnet med nummer sju mot taket och tårarna började rinna på Maria Näsströms kind.
Publiken stod upp och hyllade 36-åringen.
– Det var massa blandade känslor. Redan när filmen började och jag stod där ute kände jag oj oj – nu börjar jag att gråta. Jag var väldigt rörd. Det var mäktigt och helt otroligt att få stå där ensam och alla applåderade. Det var gåshud, säger Näsström efteråt.
Innan jul hörde Northland Basket av sig till Näsström och berättade att det var dags för hennes linne att ta plats.
– De sa att de hade diskuterat och kommit fram till att det skulle vara just mitt linne och sen fick jag inte vet så mycket mer.
Känns det speciellt att vara första damspelaren?
– Ja, väldigt. Jag tycker det är roligt att klubben har tagit det här steget, för det är egentligen det som det handlar om. Att de valde just mig får jag ta som en riktig ära.
Vem hoppas du få sällskap av?
– Jag vill inte riktigt säga några namn men jag tycker att det finns rätt många aspiranter, både som har spelat förut och som spelar nu. Tittar man på spelarna som spelar nu så finns det ett par stycken.
Maria Näsström bor i Stockholm nuförtiden och arbetar som lärare, men 36-åringen säger inte blankt nej till en återkomst till Luleå.
– Det känns som att det är där vi ska bo, men samtidigt vet man inte vad som händer i livet framöver. Vi kommer nog att bo där i ett antal år framöver.
Näsström spelade sju säsonger i Luleå Basket och har vunnit fyra SM-silver med klubben. Tre som spelare och ett som tränare.
När Northland vann klubbens första guld i fjol jublade Näsström.
– Jag kände verkligen "Äntligen – Gud vad skönt att de fick bryta förbannelsen". Det var jättekul och nu finns det en stor chans att det blir ett till.
Northlands tränare Jens Tillman var tvungen att fästa blicken i golvet under tröjhissningen då känslorna tog över.
– Jag tänkte innan "jaja, det blir kul" men jag blev faktiskt väldigt rörd. Jag var tvungen att titta ner och tänka på annat. Jag tycker alltid att sånt är emotionellt. Att se henne som ofta har uppfattas och setts som ganska hård och inte visar något att se henne öppna upp sig var kul att se. Då vet man hur mycket det betyder för henne.