Som 19-åring lämnade Anna Barthold tryggheten i Sundsvall och flyttade till New York. Hon började studera marknadsföring och trivdes med storstadslivet. Hon blev erbjuden ett jobb och funderade på att stanna kvar, men när hon fick chansen att spela proffsbasket i Spanien kunde hon inte tacka nej.
– Jag tänkte: ”Jobba på kontor det kan jag göra när jag typ är 40”. Det är däremot svårt att vara basketproffs då. Jag tog chansen för att se om jag gillade det. Hade jag valt att stanna i New York hade jag säkert bott där i dag. Det är små tillfälligheter, som avgör precis som med människorna man träffar i livet.
Det är slumpen, säger hon.
Barthold, som fyllde 35 år i mars, går nu in på sin 13:e säsong som basketproffs. Slutet på karriären närmar sig, men inte riktigt än.
– När man känner att det inte är lika inspirerande längre tror jag ens karriär börjar bana ut eller ta slut, men än så länge tycker jag att det är fantastiskt kul. Man vaknar ibland och tänker: ”Vad håller jag på med?”. Men när man sen står där och lyfter ligatrofén som lagkapten känner man att det absolut är värt det fler gånger om. Det är där jag hittar drivkraften, säger hon och fortsätter:
– Man måste ha ganska mycket pannben också.
Tänker du på vad du ska göra efter basketkarriären?
– Det är klart jag tänker på det. Det kommer ett slut på basketen, men jag tycker nästan att det är skönt på ett sätt. Då kan man gå vidare till en annan karriär. Många tänker: ”Oj, vad ska jag göra nu?” och man har sin identitet som basketspelare. Det är nog inte så många som ser mig som Anna Barthold som sitter och jobbar med marknadsföring, säger hon och fortsätter:
– Jag pratar fyra språk flytande så jag känner att jag skulle kuna kombinera det med marknadsföring. Jag har lite tankar, idéer och projekt på gång, men det kan jag berätta mer om när det är dags att sluta.
Har du någon tanke på att fortsätta som tränare?
– Jag har jättemycket vänner i Spanien och en klubb där har sagt att
det alltid finns en plats för mig som tränare där. Jag är inte alls utbildad
som det och tycker det är roligast att se glädjen i barnen.
Kan du se dig själv stå som huvudtränare för Luleå Basket i framtiden?
– (Skratt) Jag låter Jens (Tillman) stå här om tio år fortfarande, säger hon och fortsätter:
– Man vet aldrig vad som händer i morgon, allt kan ändras på en sekund eller en minut. Det är ingenting som jag tänker på just nu, men vem vet – om fem år kanske jag står där ändå.
Kommer du avsluta karriären i Luleå Basket?
– Går jag på mataffären eller på stan är det många som vill snacka basket. Många har sagt att jag måste skriva på till jag är 40 år. Någon har sagt: ”Annars måste du bli kommunfullmäktige”. De vill inte att jag ska åka härifrån.
Ja, du är ju väldigt förknippad med Luleå och omtyckt här.
– Jag tycker det är viktigt att ge tillbaka något också. Jag kommer ihåg när jag var 7–8 år och det var någon världscup i slalom i Sundsvall. Jag hade gått hela vägen upp för backen för att få Pernilla Wibergs autograf. Jag kommer upp och är helt slut. Hon står och värmer upp och jag har ingen känsla för det och tar till mod och frågar om hon kan skriva sitt namn
på mitt papper.
– Inte nu, svarade hon.
– Det kanske inte gick, men herregud, vad är två sekunder? Det är många småtjejer som kommer fram efter matcher och vill ha autografer och jag ställer alltid upp. Jag vill ge något tillbaka och kanske är det därför jag har blivit omtyckt.