Svea Henriksson och hennes lagkamrater i Höken Basket var utsedda till matchlag och hade till uppgift att peppa Northland Basket lite extra från främsta publikraden. Men det var inte första matchen som hon och kompisen Ella Öhrman, 11 år, såg under säsongen.
– Vi har sett alla. Vi är galna i basket, säger Ella Öhrman.
Iklädda sina egna matchställ stod de på ena kortsidan och hejade fram Northland med guldvippor i händerna.
Själva tränar de två gånger i veckan och satsar också på en framtid i Northland – om några år.
– Svea är bra på på långskott och jag är bra på att dribbla, berättar Ella Öhrman.
På rakt motsatt kortsida satt hemmaklacken och sjöng sig igenom matchen. Sången ackompanjerade de av ett antal mer eller mindre udda instrument.
– Det här är en bubuzela, berättar Albert Bach, från Spanien, doktorand på universitetet i Luleå, och visar en tuta som han anslutit till en cykelpump.
– Det är för att jag ska kunna sjunga samtidigt som jag spelar, förklarar han.
Vad han tycker om matchen?
– Väldigt lika. Jag gillar det! De spelar bra, Northland, men de verkar lite trötta, säger han när ungefär halva matchen har gått.
Och så har vi killen med trumman som håller takten åt publiken matchen igenom och som ingen i Luleå energi arena kan undgå att höra. Adonay Misogina, 23 år, är uppvuxen i Eritrea, nu är han student vid LTU och tillhör klacken.
– Trummor hör till på fester, säger han.
Ett par meter ifrån honom står Losene Forsberg, 9 år. Han är mycket basketintresserad, spelar själv i Luleå City Basket och går och ser nästan alla matcher med Northland.
– Jag gillar basket och Northland är bäst, slår han fast.
Hur matchen ska sluta är ovisst in i det sista. Än leder Umeå Dominate, än leder Northland. Med drygt två minuter kvar är det fortfarande helt osagt vem som ska ta hem segern. Hela arenan står upp. Höken Baskets flickor illtjuter ikapp med klackens tutor när en av Umeåtjejerna ska skjuta straff. Nu är tårarna nära för både Hökenflickorna och en och annan i klacken.
Spänningen fortsätter och med 18 sekunder kvar är ställningen till de båda lagen lika igen. Golvet gungar bokstavligt talat under läktaren och ljudet är öronbedövande.
Men så i sista sekund vinner hemmalaget. Hökenflickorna – och alla de andra i publiken som hejar på hemmalaget – jublar i kapp med klacken.
– Det går inte att beskriva. Härligt, säger Lena Karlsson, som själv spelade basket i Gammelstad när hon var ung.
Losene Forsberg har inte tid att prata för han ska fota guldlaget med sin mobilkamera.
Sara Wilhelmsson och Tove Selberg, båda 15 år, och medlemmar i Gladan Basket pustar ut.
– Det känns som en lättnad. Det var så jämnt på slutet, inte så att man började tvivla, men det var ändå nervöst, säger Sara Wilhelmsson.
– Jag håller med. Det känns jätteskönt, säger Tove Selberg.
Även dessa två tjejer kan vi få se i Northland om några år, avslöjar de.
Och Hökenflickorna vet inte till sig av glädje.
– Vi skrek på slutet, säger Ella Öhrman.
– De var jättebra. De förtjänade det, säger en lycklig Svea Henriksson.