Luleå Baskets nya och Plannjas gamle guldcoach David Visscher är som folk är mest. Eller snarare: Som envisa gubbar är mest. Så när han drabbades av rosfeber i sitt högra ben i mars gjorde han inget. Han kämpade på, väntade tills svullnaden i benet lagt sig något – och sedan upprepade han samma åtgärd när rosfebern kom tillbaka. I juni. I augusti.
– Man är ju dum, man fortsätter, jobbar på. Fast fjärde gången kände jag att jag kanske borde ta tag i det. Eller rättare sagt: Min familj var på mig om att jag skulle få ordning på det, berättar Visscher.
Så Visscher bestämde sig för att uppsöka läkare. I morgon. Eller kanske efter helgen. Ligan skulle börja, tiden gick och två dagar innan hemmamatchen mot Norrköping 6 november kom rosfebern tillbaka. Benet svullnade upp och Visscher drabbades av hög feber.
– Det bara slog till på kvällen. Jag var lite skakad, på morgonen åkte jag till akuten och fick penicillin. Då sa de att de skulle ta lite prover och återkomma, säger Visscher.
Dagen efter vilade han och på fredagen mådde Visscher bättre. Han genomförde lunchträning med laget och gjorde bort ett viktigt möte i sitt civila jobb på kommunen. Då ringde hans fru.
– Hon berättade att de ringt från sjukhuset och sagt att de behövde få tag på mig, jag hade en massa missade samtal men jag trodde det var telefonförsäljare. Hon var lite uppjagad, de hade inte velat säga åt henne vad som var fel.
Och du?– Jag förstod ju att det var något annat än rosfebern, man tänker ju på cancer och sånt. Men sen, när de sa sepsis, andades jag ju ut.
Vad sa de då?– Att det var väldigt allvarligt ändå, att jag borde komma in på direkten. Jag frågade om jag kunde dö de närmaste två-tre timmarna eller om jag kunde coacha matchen och det fick jag. Sen åkte jag in.
Hur mådde du under matchen?– Jag hade feber, men jag hade tagit tabletter och matcher innehåller så mycket spänning att man nästan kan bita ihop för vad som helst. Men sex timmar senare, efter att jag blivit inlagd på infektionskliniken, var det värre…
Alla minns ju Astrid Lindgrens berättelse om hur Alfred höll på att dö i blodförgiftning och Emil tvingades släpa drängen genom snöstormen till doktorn i Mariannelund. Sepsis – som är den korrekta termen för det mer ålderdomliga begreppet blodförgiftning – innebär att en infektion påverkar hela kroppen och gör att lungor, hjärta och andra livsviktiga organ inte fungerar som de ska. Sjukdomen kan vara livshotande om inte den drabbade får snabb och korrekt vård.
Fullt så illa var det inte för Visscher – men när febertoppen slog till under natten var han inte kaxig.
– Jag var riktigt dålig, jag mådde inte bra under lördagen men jag trodde att jag skulle bli bättre rätt snabbt med antibiotika. Men ännu på tisdag och onsdag pendlade jag mellan 38 och 40.5 grader. En av dagarna hade jag över 40 grader i 12-13 timmar. Det var inte kul.
Hur illa var det?– Jag tänkte aldrig att jag var nära döden, även om jag naturligtvis fattade att 40 graders feber under så lång tid inte är bra. Jag tror ju att de har något magiskt knep att få ner febern om det blir riktigt farligt. Ingen vill väl egentligen skylta med sin dödlighet, men jag ville ändå prata om det här.
Varför?– Därför att jag är så oerhört glad över den vård jag fick. Människorna som jobbade på akuten och infektionskliniken var så proffsiga, vänliga och genuint skickliga på sitt jobb. Självklart blir man tacksam över att få hjälp när man blir sjuk – men deras insatser går ju långt utöver att bara utföra ett jobb.
Nu är Visscher tillbaka på jobbet, både åt kommunen och som coach för fyrfaldiga svenska mästaren. Han haltar lite, benet är inte svullet för första gången på tio månader och en lång antibiotikakur ska ta kål på rosfebern.
– Man blir glad över hur laget klarat av den här tunga perioden. Det handlar ju inte om min sjukdom, jag vet att Johanna (Riihiaho, assisterande coach) klarar av att leda laget, men vi hade skador, sjukdomar och Anna var borta på sin utbildning. Ändå vinner vi två svåra matcher – det är starkt. Vi har ett embryo till något som inte är beroende av att Dave Visscher ständigt står där och pekar.