Den här staden har varit med om en hel del.
Sedan den 15 april 1997 har Luleå stått högst upp på den där så kallade baskettronen och tittat ut över landet. Tio år av guldskimmer från den grönvita maskinen lärde oss att fira, dansa och ta segrar för givet.
Guldblinda av alla medaljer har därför silver blivit något motbjudande och misslyckat.
På den tiden, då Plannja fortfarande var landets bästa lag, började Luleå Basket också göra väsen av sig. 2005 fylldes Pontushallen av nyfikna människor, som ville se på ”damlaget” också. De var också bra. Inte lika bra som Plannja så klart. Men ändå bra.
Men silver har aldrig varit tillräckligt.
Plannja Basket vann sju SM-guld fram till 2007 och satte standarden för vad som ansågs vara en storhetstid, eller snarare en norm.
Luleå/Northland Basket har tagit fem silvermedaljer sedan 2005 och vi har skakat på huvudet åt förbannelsen som vilat över föreningen. Laget som aldrig kunde vinna.
Christy Bacon, Katarina Andersson och Maria Näsström var alla med om att starta upp silvereran, och så fort de bytte miljö plockade de hem det där guldet. Lasse Johansson tog laget till toppen, förlorade finaler och stack vidare till att bli landets mest hyllade coach.
Samtidigt har Luleå fortsatt sucka silversuckar.
Men den här uppsättningen Northland Basket har hela tiden varit något annat. Det här laget har visat mig flera gånger att man aldrig ska räkna ut vinnarhjärtan. Under säsongen 2013/2014 har jag fått lära mig ett och annat om basket. Om självförtroende. Om att aldrig ge upp. Om hjältar.
Northland Basket har visat mig att det går att vinna mot starkt motstånd med sex spelare i rotationen. Jag har lärt mig att en stad kan lära sig att älska ett lag utan lokalt fostrade profiler. Jag har förstått hur långt ett lag kan gå med tron på sig själv och sitt eget spel.
Jag vet att Luleå är tillbaka på toppen och tittar ut över basketsverige.
Redan efter semifinalsegern mot Sallén pratade jag med Anna Barthold om vad som höll på att hända. Känslan av intresse och tendenser till hysteri går att ta på, men är svåra att beskriva. När vi stod på golvet och just hade upplevt fler personer på läktaren än någonsin tidigare svepte vinden av storhetstid in genom dörrarna.
– Ända sedan jag kom hit har jag fått höra om den gamla Plannja-tiden. Men jag vet inte … har ni någonsin varit med om något liknande på en dambasketmatch?
Då hade jag inte det. Men det har jag nu, flera gånger.
2001 gjorde Luleå Basket sin första säsong i damligan. 13 år senare har klubben tagit sitt första guld.
Det är dags att se på de där silvermedaljerna som något annat än ett misslyckande. 5 silvermedaljer och 1 guld på 13 år låter som en trygg grund och en upptrappning av vad vi kan se som en kommande storhetstid.
Det som en gång kallades för ”damlag” heter i dag Northland Basket och är definitivt bäst i stan. De är bäst i Sverige och kommer vara det flera år framöver.
Jag minns knappt hur det gick till 1997 i Borås, när Plannja-eran startade. Men det är skit samma.
Jag vet exakt hur det gick till 2014 i Luleå när Northland-tiden drog igång. Och det här kommer jag att komma ihåg och prata om länge.
Jag tror inte att vi bara bevittnat historia skrivas den här lördagen. Jag tror att vi har sett början på en ny historietid.