Jonatan Arvidsson
Han hade ju hört ryktena när han skulle ta sig från Mjölkudden in till Tunaskolan för att börja årskurs 4. Han skulle flyttas in på det han hade hört var en rå plats där det inte fanns utrymme för rädsla. Och när han klev in i skolan var det som om hans värsta mardrömmar besannades.
– Man kommer ihåg att det var många som ville byta skola när de fick veta att de skulle börja på Tunaskolan. För man hade ju hört vad folk sa, Tuna hade ett dåligt rykte. Jag fick höra att det hade varit stökiga år där. Jag minns att det var någon innebandyturnering innan jag började där och då kom det dit killar som bara ville slåss hela tiden, säger Jonatan Arvidsson och fortsätter:
– Sen var det så sjukt första dagen när jag kom till skolan. Jag visste inte vilken dörr jag skulle gå igenom, jag gick vid någon annan ingång och det första jag såg när jag kom in var en grabb sitta där med en blåtira. Då tänkte jag ju: Vad fan är det här? Det är kanske som ryktena säger.
Men det där var första och sista gången Jonatan Arvidsson kände sig så otrygg. Skolan var inte full av grabbar med blåklockor under ögonen som satt och tryckte i korridorerna.
– Jag tror att det var värre där förut i så fall. Ryktena levde kvar från gamla tider, men jag upplevde inte att det var så farligt. Kanske var det inte bästa stället, men för mig fungerade det bra.
– Sen i vår klass hade många äldre bröder, så det var inte så mycket tjafs med vår årgång.
Jonatan Arvidsson
Den i dag 23-årige guarden är nu en självklar del av BC Luleås truppbygge efter att ha vänt hem från collegebasketen i staterna. Men hans resa började i en annan klubb när han var sex år gammal. En kompis drog in honom i BK Vråken och där stannade han hela vägen till gymnasiet.
– En gång en vråk – alltid en vråk. Jag har alltid varit stolt över att ha fått spela där och fått växa upp i Vråken. Det var där jag hittade mitt umgänge också, människor med samma intresse som mig och jag har fortfarande nära vänner därifrån.
– Det var tränarna där som hjälpte oss att förstå hur vi skulle spela tillsammans och de fick mig att inse att jag måste träna själv på fritiden också. Man måste träna mer än andra för att bli något. På somrarna var vi alltid ute och spelade hela dagarna, gick hem och käkade, och fortsatte på kvällarna.
Jonatan Arvidsson