På tio år hinner mycket hända. Organisationer kan falla, ledare kan ifrågasättas, pojkar kan bli män. Adam Rönnqvist var 17 år senast Plannja vann SM-guld. Då var han på plats i Stockholm, såg Jonas Jerebko och hans lagkamrater fira på bortaplan. Nu står han på hemmaparketten under en guldkeps och ser ut som att han inte har en aning om vad som just hänt.
Tro fan det. För fem år sen, på en höft, spelade han division III-basket med Höken och hade gett upp sin elitkarriär efter en utflykt till Norge.
– Så jävla skönt att slippa höra att det var bättre förr. Nu är det fan i mig vi som är bäst, säger han.
BC Luleås assisterande coach, Håkan Larsson, sa innan den här finalserien att han hoppades att laget skulle vinna. Inte för att han själv skulle vinna ett SM-guld som coach, utöka sin samling ännu mer, eller för att det vore bra för föreningen. Han vet vad vilket ok som alla spelare har burit på sina axlar under det senaste decenniet och det var nästan rörande hur ursäktande hans förklaring till guldhoppet lät.
”De här killarna skulle må bra av att få börja skriva på sin egen saga.”
Nu har de börjat.
Peter Öqvist kommer lullande, ett stort leende fulla ansiktet, den normala efter matchen-läsken i näven. Han kom hem från Sundsvall för att ta guldet tillbaka till Luleå, han lyckades.
– Det här är stans guld, Luleås guld. Publikens guld, spelarnas guld, alla basketungars guld, de som hört farsan sitta och muttra om att det var bättre förr vid frukostbordet och inte har en aning om vad han pratar om, inte har en aning om vad alla de här tavlorna med årtal står för. Nu har de en egen löpsedel att rama in – en som betyder något.
Kanske lite grann Peter Öqvists guld också?– Pffftttt… Jag är bara glad över att jag inte lyckats förstöra det här.
Öqvist är alltför ödmjuk här, så låt istället mig klä hans bedrift i ord. Den här klubben har svajat, svettats och stökat sedan det senaste guldet. Har det inte varit budgetsatsningar så har det varit inkonsekvent, i värsta fall irriterande. Öqvist kom hit med ett lugn, ett färdigt guldkoncept, och anpassade det till det norrbottniska sinnelag han kunde utantill. Resultatet blev ett framgångsrikt, hemmastarkt, publikfriande och – framför allt – oerhört hårt arbetande lag som blev bättre ju längre säsongen led.
Lars Mosesson, klubbdirektören, vars huvud jag krävt på fat åtminstone två gånger under det här patetiskt guldbefriade decenniet, var ett under av lugn och samlat analysarbete när jag träffade honom.
– Vi har en fantastisk coach och förjävla bra spelare. Det är inget att snacka om – vilket säsong de gjort.
Hur har de här tio åren varit för dig?– Vet du vad. Visst fan har det funnits tyngre dagar, när man funderat lite mer än vanligt, men min inställning är ändå densamma som den alltid varit: Det är fantastiskt att folk bryr sig. Oavsett vad så verkar vi i en stad där vi faktiskt berör.
Jodå. I går skrev jag att Luleå energi arena är en masugn, förhoppningar och träningstimmar kommer in i ena änden och ur den andra rinner guld. Om masugnen brann? Den exploderade. Nästan 3 000 basketgalna – i vissa fall bara galna – Luleåbor skrek åt Södertäljecoachen Vedran Bosnic att sätta sig ner, jublade åt missade straffar och manade fram sina mannar i en aldrig sinande våg av vinnarvapen.
Från matchens första sekund till det allra sista guldjublet var det BC Luleå som kontrollerade matchen. Från Brandon Rozzells dribbling mot Toni Bizaca, där kroaten såg ut att ha fotleder av blyerts, tills Peter Öqvist dränktes i vatten i slutsekunderna, var det en guldmatch. Södertälje, med bara åtta man ombytta till match, orkade naturligtvis inte hela vägen men ska ha respekt för att de slet i samtliga matchens 40 minuter. Det där laget har firat förr, det kommer att fira igen, men den här kvällen var Luleås.
Den här kvällen, den här natten – och många fler framöver.