Tillmans kärleksförklaring – till Luleåprofilerna

Det var i slutet av maj 2016 som dåvarande guldtränaren i Luleå Basket, Jens Tillman, blav stannad i en poliskontroll i Luleå varpå han erkände drograttfylla och fick sparken från Luleå Basket.

Det var en tung tid i Tillmans liv, men en tid han nu har lämnat bakom sig.

– Det var så pass länge sen. Men jag var väl på väg dit ganska länge, det var så mycket med allting. Det var kanske på g under en längre tid, man kanske kraschade litegrann, säger han.

Sedan dess har han tagit tag i sitt liv – och fått välbehövlig lugn och ro.

– Det har varit bra att ha fått ganska mycket tid efter det där. Tid att reparera sig själv, att bara vara, säger han.

I januari i fjol var Jens Tillman tillbaka i tränarrollen, då som assisterande coach i herrlaget Umeå BSKT. I augusti bar det sedan av till Ungern där han numera är huvudtränare för damlaget Pinkk Pésci.

Det är... annorlunda.

– Det är bra motstånd hela tiden, kul att man måste försöka hitta vägar att vinna mot de här riktigt bra lagen. Det är ju Euroleague-lag och Eurocup-lag. På det sättet är det bra. Sen är det ju lite hallibalo...

– Man har ingen aning om, från dag till dag, om det är någon träning dagen efter, om man får betalt och så vidare. Just nu håller jag på och försöker ta reda på om vi ska träna i morgon eller inte.

– Ja. Om till och med jag tycker att det är rörigt så är det ju liksom inte så himla bra. Jag är ju inte den mest organiserade personen.

– Lite allt möjligt sånt. Man är ju van vid att det är lite ordning i alla fall.

– Ja, det är det såklart. Nu ska jag väl försöka säga något klokt, typ "det är ju jättebra för framtiden att få den här erfarenheten". Men man tänker ju inte riktigt så när man är mitt i det.

– Inte direkt. Men det är ju inte som att jag vaknar på morgonen och går ut och kvittrar: "Gameday!".

Jens Tillman berättar att hans vardag i Ungern består mycket i att vara hemma.

– Jag kollar mycket filmer och serier, försöker ha lite kontakt med folk i Sverige.

Han har ett 1+1-årskontrakt i Ungern. Frågan är om han stannar ytterligare en säsong efter denna.

– Det vet jag inte. Jag vill ju fortsätta jobba med idrott i alla fall, men kanske vara någonstans där det är lite mer stabilt. Här känns det inte som att jag kan göra som jag vill och det är otroligt störande.

– Träningsmässigt, förberedelsemässigt, allt sånt. Jag gillar ju att prata med spelarna, se till att alla mår bra. Här är det inte riktigt så. Man måste hela tiden ligga på dem, skälla och gnälla. Det är inte riktigt min stil. Jag vill att man ska jobba hårt för att man vill det, inte för att coachen blir arg annars.

Efter att Jens Tillman fick sparken från Luleå Basket stämde han klubben för att han tyckte att han fått sparken på felaktiga grunder, en stämningsansökan han senare skulle dra tillbaka. Nu har han ingen relation till klubben som han vann tre SM-guld med.

– Det är inga hard feelings, men jag vet inte vad jag ska bry mig om så mycket. Mitt liv och hjärta tillhör ju inte Luleå Basket, jag sitter inte här och gråter om det går dåligt för dem.

Däremot har Jens Tillman kontakt med flera personer i BC Luleå.

– Ganska mycket med Eddie (Carrazana, team manager) och väldigt mycket med Mosesson (Lars, klubbdirektör). Vi pratar mycket. Han är kanske en av dem som genom allt det här aldrig har vänt mig ryggen. Han och Glader (Fredrik, tränare i Luleå Hockey/Mssk). Det gör ju att man gläds extra mycket åt framgångarna både för BC Luleå och Luleå Hockey/Mssk.

– Ja, vi ringer varann lite då och då. Kollar läget. Mycket av allt det här har man ju tagit med familjen. Men både Glader och Mosesson känns lite som familjemedlemmar. Kanske ännu mer nu.

– Ja, det tror jag. Glader och jag har varit tajta ganska länge, men nu har vi nog tagit vårt "relationship to third base". Det är alltid skönt att prata med någon som man har känt så pass länge. Det samma gäller Mosesson. Han har upplevt mig, både som spelare och coach. Han vet att jag är lite halvtokig, men att det också finns en vanlig människa härinne. Det är bra.

Tillman berättar att han fortfarande har väldigt starka känslor för Luleå som stad.

– Det är inte omöjligt att jag flyttar dit igen. Det kan jag absolut tänka mig. Jag älskar fortfarande staden Luleå. Det är nästan mer hem för mig än Uppsala.

– Egentligen bara att jag ska få fortsätta att må bra och att jag hamnar någonstans där jag trivs, där jag kan leva på min energi och passion. Det är ju då jag är som bäst. Sen om det är att jobba i charken på Ica eller städa toaletterna på Max, det vet jag inte.