När ni läser det här har Northland Basket för första gången i klubbens 36 år långa historia tagit hem ett SM-guld.
Men det verkliga avstampet mot ett guld togs på 2000-talet, då laget växte till en maktfaktor inom svensk dambasket.
En seglivad förbannelse, massvis med silvertårar – men också en bergfast tro på att Northland Basket en dag skulle få uppleva det som just nu händer. Det är vad som har lett klubben dit den är i dag.
Men vägen har varit krokig. I dag kan vi konstatera att föreningen gjort flera viktiga drag som lett dem dit – men vi börjar resan i april 2005.
Klockan är snart 21 och Katja Lefwerth jublar efter att hon avgjort den femte och avgörande finalmatchen för sitt Visby.
Platsen är Södervärnshallen – och på golvet står Maria Näsström och gråter.
Det skulle bli det första av hennes totalt fyra SM-silver. Tre som spelare, ett som coach.
– Allt man har kämpat för i ett år, det var så jävla nära...
Maria Näsström bryter ut i gråt igen. Och det är inte alls konstigt. Alla andra spelare gör likadant.
Flera dagar tidigare hade dåvarande Luleå Basket kunnat satt ”P” för den seglivade myten om att klubben är dömd att aldrig vinna SM-guld.
LBBK hade 2–1 i matcher mot Visby. Maria Näsström, Katarina Andersson, Annica Grafström och Elin Söderström hade storspelat – Visby såg chanslöst ut.
– Vi hade kunnat avgöra det på hemmaplan i match fyra. Det var upplagt för att vi skulle avgöra det där på hemmaplan. Vi vann i Visby och de vann i Luleå, minns Katarina Andersson.
Men efter final 3 – då föll laget ihop som ett korthus.
– Det var så klart otroligt tungt. Det var riktigt tufft att torska den där finalserien, säger Andersson.
Säsongen 2004/2005 skulle vara Luleå Baskets år. Det andades optimism, ett lag på uppgång.
Även i media var förväntningarna stora. I Kurirens basketbilaga inför säsongen togs målet med final upp ständigt, och ofta med svaret från spelare i Luleå Basket: ”Om man siktar mot final, då är det självklart att guld är målet”.
Och visst hade de anledning. De hade damligans kanske allra bästa spelare i Maria Näsström. De hade Luleåhjältar som Elin Söderström och Annica Grafström. De hade en ung Katarina Andersson som skulle komma att få sitt riktigt stora genombrott. Stina Nilsson hade flyttat hem från USA, Elin Nilsson var på väg upp. Den stenhårda Christy Bacon under korgarna.
– Det var en uppåtgående trend där. Sedan dess har Luleå mer eller mindre varit med i toppen. Det är ju starkt, säger Katarina Andersson.
Det gav resultat. Luleå Basket hade en imponerande matchrad både i grundserien och i slutspelet.
Där sattes stommen för det så starka Luleå Basket – som aldrig nådde hela vägen fram.
Det krävdes ett namnbyte, en ny arena, en ny stomme – och en publik som fyllde den fräscha Luleå Energi Arena till bredd och höjd när det väl gällde.Men resan var lång.
Redan året efter skulle det vara deras tur.
Luleå Basket blev trea i grundserien, precis som året innan – men med en annan drivkraft än tidigare.
Det som skedde året innan, det fick inte upprepas.
I stället för en iver fanns nu ren och skär revansch i LBBK-spelarnas huvuden.
– Finalförlusten mot Visby har varit en drivkraft hela säsongen, sa Stina Nilsson till Kuriren då.
Brahe Basket fick sota för Luleå Baskets ilska i kvartsfinalen. Brahe vann inte en enda match och var aldrig riktigt nära.
Telge vann sedan en av matcherna i semifinalen, men LBBK var numret större än Södertäljelaget.
Då var det bara Solna kvar. Då stack coachen Lars Johansson, numera coach i Norrköping Dolphins, ut hakan i Kuriren.
– Nu är vi favoriter, sa han.Det skulle han aldrig ha sagt.
De förlorade första, ut-returade av en viss Jurgita Kausaite som senare skulle komma att bli tränare för Solna Vikings.
De tog den andra matchen, förlorade den tredje.
Så, hem till Pontushallen för att stoppa blödningen.
– Vi kan inte vänta längre. Vi måste ta det där guldet i år, sa Elin Söderström.
Det skulle hon aldrig ha sagt.
Solna vann den fjärde matchen i finalserien.
Luleå Basket hade tagit sitt andra raka SM-silver.
– Man blev lite smått less, kan jag säga. Nej, inte ett silver till tänkte man, säger Annica Grafström.
Maria Näsström, som hade varit Luleås stöttepelare i de tuffa matcherna, hade också dragits med skador i hälsenorna.
Efter att hon för andra året i rad fått torka silvertårarna ur ögonen var smärtan i kroppen och själen så tung att hon öppnade för att lägga av med basketen.
Men hon skulle inte ge vika. Drivkraften efter ett guld var för stort.
För 2007 – då jävlar skulle det bli guldfest. Eller?
Lars Johansson ut – Dennis Pihl in.
Den tidigare assisterande coachen tog över skutan, med stommen kvar från tidigare silversäsonger.
Maria Näsström bestämde sig att köra vidare och Katarina Andersson stannade trots intresse från guldvinnande Solna. Christy Bacon, Elin Söderström, Stina Nilsson, Annica Grafström, Elin Nilsson, Stina Nilsson, Jenny Andersson och Stina Olsson fanns också i laget.
Och underifrån kom den generation som skulle bli de kommande fundamentet i Luleå och Northland Basket.
– Vi hade ett erfaret lag som spelat länge tillsammans, säger Dennis Pihl.
– Där hade vi det mesta som damligan hade att erbjuda.
Frida Aili och Frida Grahn, mångåriga trotjänare i klubben, tog steget från basketgymnasiet och gav Luleå Basket en skjuts.
Det såg på pappret ut att bli en ny resa mot final, en ny chans på revansch.
–Vi fick aldrig ihop det. Vi skulle ha gjort det mycket bättre än vad vi gjorde med det materialet vi hade, säger Katarina Andersson.
Men flera uppstickare i damligan hade förstärkt sina trupper markant under försäsongen.
Något som Luleåstjärnan Katarina Andersson varnade för – och uppskattade. Framför allt var hon imponerad över hur 08 Stockholm hade agerat under försäsongen, då de hade värvat flera klasspelare som exempelvis Agga Jablonska, Nina Bärlin och Jennie Thingwall.
– 08:a känns helt klart på gång men jag tycker det är bra att fler lag satsar och hänger med, sa Katarina Andersson då.
Återigen – det skulle hon aldrig ha sagt.
Luleå Basket var bäst i grundserien. De vann ligan två poäng före 08 Stockholm, som senare skulle komma att bli finalmotståndet.
I kvartsfinalen fick Visby stryk i tre raka matcher. Telge fick samma behandling i semifinalen.
Luleå Basket var obesegrat i slutspelet – liksom 08.
– Det var vår absolut bästa chans, den borde vi ha tagit. Vi hade ett väldigt starkt lag. Men vi hade en massa fajter inom laget på en massa olika sätt. Vi slog ut oss själva egentligen, samtidigt som 08 hade en otroligt bra kemi. Vi ledde alla de matcherna i halvtid, alla tre finalmatcher. Sen kom vi ut och totalfrös i andra halvlek och blev ett ganska enkelt byte för 08, säger Dennis Pihl.
Fajter?
– Det var en väldig massa. Det var olika grupperingar inom laget och så var det grupper som hade problem med oss coacher. Vi hade möten under säsongen för att reda ut vad som var rätt och fel. Det var många åsikter.
Den enda skillnaden mellan lagen var att stockholmarna förblev det även genom finalserien. Mycket på grund av den storspelande importen Erin Grant, som hade WNBA-meriter.
– Hon var otroligt bra, minns jag. Hon var tungan på vågen för dem, säger Katarina Andersson.
– Erin Grant var det som skiljde lagen åt, säger Dennis Pihl.
62–69, 59–70 och 57–70. Luleå Basket hade dominerat under säsongen, för att sedan bli dominerade av ett högtflygande 08 Stockholm.
Kurirens krönikör Ludde Wästfelt ville se en förändring i spelartruppen och på coachplats.
”Jag kan faktiskt hålla med Pihl om att det nog är dags att sätta lite rörelse i truppen. Det finns en och annan spelare som har kört fast, Stina Nilsson är det mest lysande exemplet, en del som nog gjort sitt på den här nivån, exempelvis Stina Olsson och en del som bara gjort sitt, typ Annica Grafström”, skrev han.Och han lobbade för ett nytt tränarnamn:
”Varför inte en helsugen Jens Tillman?”, frågade sig Wästfelt.
Ja, varför inte kan man säga med facit i hand.
Men vi återkommer till Jens Tillman. Han är såväl baneman som hjälte i den här historien.
För här tog silveråren slut – för en tid.
Därefter följde fyra år av en mindre ökenvandring för klubben.
– Varje år slogs vi egentligen i motvind. Vi sa:”Nu ska vi satsa”, men det fanns inga pengar. Varje år var det så. Vi har knappt behållit några spelare från år till år. Vi behöll två-tre spelare och kunde inte behålla viktiga spelare, säger Dennis Pihl.
När vi plockar upp bollen igen är det 2012.
Det är två år sedan ökenvandringen tog slut och en ny generation hade tagit över.
Northland Basket som de numera heter har precis förlorat sin femte SM-final. Det verkar inte finnas någonting som kan jaga iväg det finalspöke som laget skapat.
Sedan senast har mycket hänt. Året innan var det samma visa. Dennis Pihls tjejer hade förlorat mot Telge, trots att de värvat hem de så viktiga Frida Aili, Frida Grahn och importen Sabrina Scott.
Det räckte inte mot Telge. Men det till stora delar hemvävda laget, med stor Luleåprägel, skulle få en chans.
– Vi hade ett jäkligt bra lag, vi fick ihop gruppen. Jag tycker att vi gjorde en fantastiskt bra säsong det året. Ingen förväntade sig att vi skulle ta oss till final, säger Dennis Pihl.
Men de tog inte chansen.
– Det var en stor besvikelse, säger dåvarande spelaren Frida Grahn.
Inte ens att göra sig av med det gamla namnet räckte 2012. Telge, anförda av en rad supertalanger som Binta Drammeh, Amanda Zahoui och Cleopatra Forsman Goga, nollade Northland Basket i finalserien.
Och Maria Näsström måste knappt tro att det var sant.
Den här gången var hon coach för laget, då hon tagit över efter Jan Johansson innan slutspelet.
Det blev återigen silver för henne och det femte i klubbens historia.
– Det skrevs ju i tidningarna om det och det påverkade nog en. Ska de verkligen ta det där guldet? Då kanske det blev så att det påverkade oss, att det blev en press. Och när man då går ut från klubbens sida med målsättningen att man ska ta guld, då blir fallet extra tungt, säger Frida Grahn.
Men på den där planen fanns flera guldhjältar. De visste inte bara om det då.
Anna Barthold gjorde en kanonsäsong och hennes attityd och proffsighet var något som Northland ville behålla.
Därute var också Cleopatra Forsman Goga, en av de bästa spelarna i damligan som oturligt skadade sig precis i inledningen av slutspelet.
Och där stod också Jens Tillman – Northlands store baneman.
I dag – Northlands guldorganisatör.
Direkt efter att den förre Plannja-spelarens lag besegrat Luleålaget i finalen var han på tapeten som en av de hetaste kandidaterna till coachposten som blivit vakant efter att Maria Näsström lämnat.
Men det dröjde till årets säsong innan klubbdirektören Anna Jonsson och sportchefen Urban Nordh gav honom chansen att leda Northland.
Däremellan, säsongen 2012/2013, hade laget misslyckats med att gå till final med Mikael Johansson vid rodret.
Klubben värvade landslagsspelaren Martina Stålvant, grekiska dittot Nafsika Stavridou och såg ut som ett komplett lag.
Men det som präglade säsongen var jakten efter att hitta en fungerande center.
Lykendra Johnson som var lagets förstaval höll inte måttet och fick sparken. Hon plockades då upp Norrköping, där hon senare vann SM-guld.
Ersättaren Irina Mihailova fick inte heller den effekt på laget som Northland hoppades på.
Det blev respass mot Katarina Anderssons Solna.
– Det var väl ingen som trodde att vi skulle slå ut Northland med Solna. Det var möjligen vi då. Att vi tog den semifinalen var väldigt överraskande, tycker jag. Men vi kunde spela utan press, det var som sagt ingen som trodde på oss, säger Katarina Andersson.
En sån besvikelse genomsyrade Northland och flera av deras nyckelspelare.
Frida Aili, stjärnan i laget, packade väskan och flyttade till Norrköping – för att testa något nytt, spela Eurocup och för att vinna det där SM-guldet.
De som blev kvar var Anna Barthold, Allis Nyström och Johanna Lundström.I övrigt var det ett helt nytt Northland – designat för att klara av när det är som allra tuffast.
De började om från början.
Den gamla devisen om att startspelare skulle vara från Luleå, den kastades ut menar Dennis Pihl.
Med tre spelare kvar från året innan gav sig Northland ut på marknaden efter att de säkrat Jens Tillman som tränare.
De plockade totalt sett in den mest spännande trupp som laget mönstrat någonsin, konstaterade Kurirens krönikör Magnus Tosser.
Och det skulle truppen visa omgående. Det var också året då ett gammalt tema kastades ut.
– Om man jämför spelartruppen nu med tidigare år så är de mycket, mycket starkare. De har värvat hit spetskompetens. Det genomgående temat som var tidigare var en lokal förankring där det hela tiden skulle vara Luleåtjejer som skulle ha ledande roller. Nu har man sagt att det inte spelar någon roll, för nu har vi musklerna ekonomiskt att ta hit de här spelarna. Tidigare fanns det inte. Det tycker jag är den största skillnaden, säger Dennis Pihl.
– Men man ska inte förminska det laget har gjort i år, de prestationer och den resa de gjort. Det är otroligt bra.
Grundserien blev en kamp mellan Northland och Norrköping, som de förstanämnda vann. En bedrift som skulle visa sig vara fullkomligt livsviktig för laget med tanke på deras ständiga hemmaplansfördel.Men grundserien hade också kostat. Emma Eriksson och Allis Nyström, den nya Luleågenerationen, hade skadat sig så allvarligt att de inte kunde vara med under hela säsongen.
Och i slutspelet blev skadefronten värre – mycket värre.
Redan i kvartsfinalen fick en av damligans allra bästa spelare Cleopatra Forsman Goga beskedet att det inte skulle bli något mer spel i resan mot guld.
Hennes korsband hade slitits av.
Ett hårt slag för Northland som skulle möta hårdsatsande Sallén i semifinalen.
Och återigen – mot Katarina Andersson.
Northland skulle behöva klara sig på en smal rotation och Jens Tillman matchade sina bärande spelare Brittany Smart, Katie Bussey, Anna Barthold, Dajana Butulija och Tina Trebec stenhårt.
Många frågade sig hur laget skulle orka – men de hittade en energikälla som aldrig tidigare varit lika stark.
Publikstödet i Luleå Energi Arena, där Northland aldrig besegrats än så länge, slog rekord när det som mest behövdes. Dryga 2.600 personer kom till arenan för att hjälpa fram Luleålaget, det sista guldhoppet i staden, till en SM-final.
Vid ställning 2–2 bars Northland fram av en jättepublik i damligasammahang och avancerade.
– De var bättre än oss. Det var inte så mycket att snacka om. Att spela i Luleå Energi Arena, alltså – det är kul. Inget ont om Pontushallen, men om det är någon stad som förtjänar en så bra arena så är det Luleå – för de fyller den.
Och det som så många förutspått blev verklighet. Northland mot Norrköping – i en kamp om guldet.
Resten är historia.
Ni vet alla hur det kapitlet slutade vid det här laget.
Och silverspöket, det är numera ett minne blott.
– Direkt efter man slutade var det lite så – det var inte att man inte unnade dem ett guld. Men de fick inte ta det när det var så nära silvren. Just nu känns det bara så jäkla kul att de får guld, nu kan man verkligen glädjas åt det, säger Annica Grafström.
Det satt i väggarna i gamla Pontushallen, men det vägrade Jens Tillman och hans spelare att tro på.Inte för att det spelade någon roll heller. Väggarna i Pontushallen är sedan länge rivna och ersatta.Väggarna i Luleå Energi Arena, de är smittade av guld.