Under torsdagskvällen finslipade Luleå Basket på de sista detaljerna inför den tredje semifinalen mot Alvik.
Stämningen var avslappnad. Spelarna skrattade och skämtade.
Men nyckelspelaren Ulrica Holmqvist, som nu gör sitt första slutspel efter de tre proffsåren ute i Europa, blev plötsligt allvarlig.
Det var när hon fick frågan om hon vill berätta om sin diabetes.
– Ja, det vill jag göra. Jag vill jättegärna göra det. Det har inte kommit upp i media innan bara. Det gör ju inte det, eftersom det är en sjukdom som inte syns, säger landslagsspelaren.
Hon fortsätter:
– Jag fick diabetes typ 1 när jag var åtta år, så jag har haft det i 16 år nu.
Hur påverkas du av sjukdomen?– Det är klart att det påverkar. Det är lite speciellt, för jag fick det innan jag började spela basket. Jag har aldrig spelat basket utan att ha diabetes. För mig har det aldrig varit konstigt att kolla blodsockret innan och efter träning. För mig har det bara varit naturligt att spela basket med det, jag har aldrig sett det som någon begränsning. Mina föräldrar kanske tänkte om jag verkligen skulle flytta utomlands? Om jag verkligen skulle göra det där eller det där? Men jag har aldrig sett det som något som ska stoppa mig. Men det är klart att det påverkar. En vanlig person utan diabetes vet inte hur mycket tid det egentligen tar. Det är ett 24-timmarsjobb. Man kan aldrig ta semester från det. Det är ingen enkel sak.
Många av våra läsare vet nog inte hur det är att ha det.– Som diabetiker måste du ha koll på ditt blodsocker dygnet runt. Jag kollar det kanske 8-10 gånger per dag. Sen måste jag ta insulin innan varje måltid. Vi tränar två gånger per dag och innan och efter varje träning måste jag korrigera mitt blodsocker med medicin. Eller med insulin, som är min medicin. Det här är något man tänker på en gång i halvtimmen ungefär. Eller en gång i timmen i alla fall. Det är mycket jobb, definitivt, men det är också något man lätt kommer in i.
Ulrica Holmqvist, som har två SM-guld med Södertälje på meritlistan, säger att sjukdomen gör att hon har extra bra koll på kosten
Och det har hon nytta av på planen.
– Jag fick det ganska tidigt. Det gjorde att jag fick växa upp ganska tidigt. När jag var åtta var jag tvungen att tänka på vad jag skulle äta och hur jag skulle lägga upp dagen. Det har gett mig fördelar på basketplanen. Som basketspelare kan jag inte strunta i att äta lunch eller mellanmål. Tränar vi så måste jag äta mellanmål. Annars går det inte. Jag får mycket mer rutiner. Det tror jag att jag tjänar på som spelare också.
– Jag måste definitivt tänka på vad jag äter. Näring och rätt saker. Jag kan äta godis, det kan alla diabetiker. Det är inte förbjudet. Men jag måste planera upp kosten. Skräpmat och godis är inte bra för elitidrottare rent näringsmässigt heller. Men jag kan inte, som vissa andra, tänka att jag hoppar över lunchen och äter mer sen.
Vad händer om du inte är tillräckligt noggrann?– Då blir jag antingen hög eller låg i blodsockret. Det kan vara farligt om det blir extremt. Men man blir okoncentrerad. Det gäller att ha balans.
Ulrica Holmqvist säger att hon äter vanlig mat. Och att hon väljer mat som hon vet ”hur kroppen reagerar på”. Hon väljer bort onyttiga saker och försöker istället välja föda ”med mycket energi, som hjälper henne hela dagen”.
Du har varit proffs i tre år. Hur reagerar utländska klubbar på sjukdomen?– Det både positiva och negativa med det här är att det är en ganska osynlig sjukdom. För mig har det alltid varit så att jag varit tvungen att berätta om det. I Sverige är vi mer mottagliga för det. Det är mer normalt här. Utomlands blir de lite oroliga för pengar och kontrakt. De är lite rädda för det, de vet inte vad det handlar om. Det är mycket vanligare att man har det här i Sverige än utomlands.
Utveckla.– Det är mycket vanligare i Sverige och Finland än i andra länder. Det är fler barn här som har diabetes typ ett, än vad det är i övriga delar av världen. Jag vet inte varför det är så. Det vet inte forskarna heller.
Nu har vi pratat om hur du som basketspelare påverkas av sjukdomen. Men om vi vänder på det – påverkas du som diabetiker av den hårda träningen?– Det är klart att det inte är optimalt. Vissa perioder tränar vi fyra timmar om dagen. Det är inte optimalt, men det går jättebra att göra det. Man måste bara planera, så man hela tiden ligger rätt i blodsockret.
Och det är därför Ulrica Holmqvist väljer att tala ut om det här nu. Hon vill visa att det går att bli en idrottsstjärna trots att man har diabetes.
– Barn med diabetes kan elitidrotta. Ofta har elitidrott en negativ ton, för att det är så extremt mot kroppen. Det är inte speciellt nyttigt egentligen. Men jag tror att det är viktigt att unga ser att det går, att man faktiskt kan lyckas. När jag var yngre kunde jag inte se nån förebild och tänka att det går att lyckas ändå. Jag fick hela tiden överbevisa mig själv. Och mina föräldrar med. Att jag pratar om det nu kan vara en trygghet för andra föräldrar med, att de ser att det går. Det är viktigt att prata om det eftersom så många i Sverige har den här sjukdomen.
– Eftersom det är så osynligt måste jag berätta om det. Jag tycker bara det är positivt. Det är en sjukdom som folk är lite rädda för. Sprutor och sånt är lite läskigt, man vet inte vad det handlar om. Men man måste öka förståelsen för det i samhället. Det är inte en farlig sjukdom. Du kan leva fullt normalt. Det är bra att fler får höra och får veta.
Holmqvist fortsätter:
– Många barn kanske tänker att ”jag har det här, då kan jag inte bli sådär bra, det kommer aldrig gå”. Det är självklart. Alla kan bli så här bra. När jag var åtta år och fick diabetes var det ingen som trodde att jag skulle bli proffs, vinna två SM-guld eller spela landskamper om man frågade min släkt. Men nu står jag ändå här, 16 år senare.
Och nu är du bara en match ifrån nya SM-finaler.– Ja, precis. Det är skitkul.