För 18 år sedan, den 4 april 2001 möttes Plannja Basket och Alvik Basket i en spännande och superjämn SM-semifinal inför ett kokande Delfinen.
Men det är nog inte själva matchen som folk minns numera. Det är nog händelsen som inträffade under matchens slutskede – när Plannjas assisterande coach Kjell "Korven" Englund knuffades genom en reklamskylt av Bill Magarity. Skandalen, som den beskrevs som i media, eskalerade sedan när Englund rusade upp för att ge sig på Magarity. Men efter att ha blivit hindrad av sina egna spelare lämnade Englund i stället Delfinen ursinnig, trots att matchen inte var slut.
Bråket, som började med en ordväxling angående en "taktisk disposition", blev en omskriven händelse slutade med att Plannjatränarna försonades inför ett samlat pressuppbåd dagen efter matchen.
Mitt i tumultet fanns Jonas Fredrikson.
– Det var jag som tog emot honom (Englund). Och när "Korven" ville ge tillbaka stod jag i vägen, säger Jonas Fredrikson när han sitter ned i en fåtölj utanför kontoret i Gothia Arena i Göteborg.
Fredrikson var lagkapten i Plannja Basket när bråket utspelade sig och han minns det som i går. Men han går inte in i bråket i detalj, utan nöjer sig med en kort summering.
– Jag förstod båda parter. Det var en pressad situation och vi var i Delfinen ... 2001 var vår floppsäsong.
Efter segern med 95–93 den 4 april föll den stora guldfavoriten i tre raka och blev utslaget i semifinalen. Ett rejält misslyckande för den regerande mästaren som ett år senare skulle ta en skön revansch och vinna med 3–2 efter en rafflande SM-finalserie mot Södertälje.
Jonas Fredrikson var med och vann både 2000 och 2002.
– Den roligaste finalen mar mot Magic M7 (2000). Jag minns när vi var nere i Borås och förlorade första matchen. Efteråt hamnade jag i en intervju där jag sa: "Vi kommer aldrig att förlora den här matchserien. Det är helt omöjligt eftersom att de är så jävla dåliga", säger han med ett leende.
– Sedan vann vi med 3–1 i matcher. Vi kastade bort första matchen och kunde inte prestera sämre än vad vi gjorde då.
Mellan guldsäsongerna, när Plannja Basket floppade 2001, var det inte lika muntert. Då fick spelare, ledare och klubb sina fiskar varma av media och fans som var bortskämda med framgångar i Sveriges baskethuvudstad.
– Mycket bortskämda skulle jag vilja säga. Vi spelade riktigt bra basket under mina år i klubben och fick inte riktigt den uppskattning vi borde fått eftersom att vi alltid förväntades vinna. Vid varje guld var gruppen snarare lättad över att vi vann.
När Fredrikson sitter i fåtöljen och minns tillbaka på sina tre säsonger i Luleå och Plannja Basket har han lätt att bli nostalgisk. Han berättar om alla lagkamrater, Dennis Aulander, Vincent Lundahl, Håkan Larsson, Jonas Larsson med flera.
– Det var en fantastisk tid. Många härliga minnen, säger Fredrikson som menar att det är alla smågrejer som gruppen gjorde ihop som etsat sig fast på minnet.
– I Delfinen började vi varje uppvärmning med en bastu eftersom att det var så jävla kallt i hallen, vi fick första svettdropparna i bastun. SM-gulden är såklart roliga, men jag kan sakna en liten grej som vår uppvärmning. När vi träffas pratar vi alltid om våra uppvärmningar när vi alltid spelade "horse".
Han menar att lekfullheten utanför matcherna födde framgång på planen.
– Basket i Luleå är ett jobb 365 dagar om året. Men gruppen behövde koppla av hjärnan och vi utmanade varandra på ett roligt sätt, säger Fredrikson.
Han menar att Vincent Lundahl och Dennis Aulander var "klistret" i gruppen.
– Båda hade humorn på sin sida. Vi hade väldigt roligt fram till bollen var uppe i luften. Då skulle vi vinna till varje pris – det var vårt jobb.
Som kapten hade Jonas Fredrikson en annan roll i gruppen.
– Ledarrollen. Jag skulle sätta ihop alla pusselbitar och såg jag problem så försökte jag lösa det direkt. Se bara på när "Korven" och Magarity rök ihop – då var det jag som gick mellan, säger han och ler.
Jonas Fredrikson minns att han ofta fick höra att han värvades som poängspelare och ersättare för ikonen Eric Elliott.
Han anslöt från Kvarnby, där han snittat drygt 17 poäng, och sänkte sitt snitt med drygt tio poäng till sex-sju poäng per match.
– Jag kanske skulle gjort mer mål. Men jag hade Aulander, Jonas Larsson och alla jänkare framför mig – det fanns ingen anledning för mig att skjuta lika mycket när det fanns flera som gjorde det bättre.
Att det fanns krav utifrån var aldrig något som påverkade honom negativt.
– Höga krav skulle vi ha på oss. Vi var bäst avlönade på varje position i ligan och det var bara roligt att media var med och följde allt. Det var fantastiskt när vi vann och katastrof när vi förlorade.
Fredrikson menar att han var ständigt ifrågasatt i media.
– Och det hade med mitt poänggörande att göra, säger han och erkänner att han inte avslöjat hela sanningen om det poängsnittet som sjönk under åren i Norrbotten.
– Mitt skott funkade inte och det berodde på all styrketräning. Vi hade Stefan Höök, han var styrkelyftare, som fystränare och det enda han skrek åt mig var mer vikt och jag tog honom lite väl mycket på orden, säger Fredrikson och fortsätter:
– Jag kunde inte röra på armarna ordentligt. Det blev lite för mycket bröstmuskler – jag var mer av ett kraftpaket än något annat.
Enligt honom hade Plannjaspelarna fått order om att bli så stora som möjligt för att vara väl förberedda under lagets Europaspel. Fredrikson och Jim Enbom tog lagledningen på orden.
– Jag och "Jigga" gick all in på det där. Eftersom vi inte fick så mycket speltid som vi ville blev det att vi tävlade i gymmet i stället, säger Jonas Fredricson och blickar ut mot golvet i Gothia Arena.
– Jag lärde mig väldigt mycket under mina tre år där. Om professionalism och media – att vara ödmjuk i media framför allt. Det lärde jag mig.
Han fortsätter:
– Det var inte alls så att jag var kaxig, jag var oftast ödmjuk. Den enda gången jag hade stora rubriker var när jag svimmade under en måltid i Tallkotten (restaurang i Luleå Stadshotell). Det var sjukhus och allt det där. Jag vet inte riktigt vad som hände. Men jag drack väl för mycket cola som vanligt och helt plötsligt damp jag rätt ner maten. Sedan gick det fort – dagen efter gick det att läsa om i tidningen.
Efter SM-guldet 2002 flyttade Jonas Fredrikson hem till Göteborg där han blev spelande tränare för Högsbo Basket.
– Det var fantastiska tre säsonger i Plannja. Framför allt var gruppen otroligt bra – vi var starka ledare allihop med Torbjörn Gehrke, Dennis Aulander, Jonas Larsson, Peter "Pekka" Johansson och så vidare. Det var bra basketmänniskor som Lars Mosesson satte ihop. Vi är glada i svensk basket att Lasse fortfarande håller på.
2007 lade han av med basketen och numera är han sportchef i Göteborgsklubben Högsbo Basket. Och dessutom tränare för fem lag på killsidan.
– Min titel är sportchef, men jag är på golvet hela tiden. Jag har ansvar för A-lag (superettan), B-lag, pojkar 07, pojkar 06 och pojkar 10/12. Det blir mycket basket, säger han.
– Ju mindre tid jag är på kansliet, ju roligare är det. Det är många som vill att jag ska bli kostymnisse. Men jag har inte tänkt i de banorna än – vi får se.
Jonas Fredrikson berättar att Högsbo Basket strävar efter att bli en stabil förening som sakta vill flytta fram sin position inom svensk basket. Genom åren har flera klubbar i området gått i graven på grund av dålig ekonomi – Högsbo vill inte göra samma misstag.
– Men vi siktar på ligan när det gäller både dam och herr, säger Fredrikson.
Den här säsongen klev damerna upp i Sveriges högsta serie och där blev det inget skynda långsamt. Laget tog sig till slutspel och stod för tidernas skräll i svensk dambasket när man slog ut den femfaldiga svenska mästaren Luleå Basket. Och sedan, av bara farten, körde Högsbo över Eos i semifinalen och vann med 3–0 i matcher och är numera i final mot A3 Umeå Basket.
– Vi är tydligen bättre än vi tror. Tjejerna har uppenbarligen hittat något unikt tillsammans. Vi är otroligt stolta över den här gruppen tillsammans med Robin Sandberg (coach från Gammelstad, Luleå). Det är riktigt kul, säger Högsbos sportchef.
– Vi hade inte riktigt de här ambitionerna. Men det är fantastiskt kul.
Men även om laget har nått framgångar har klubben en lång väg att vandra för att locka spelare och publik till sporten.
– Vi har svårt att nå ut överhuvudtaget. Vi har en fantastisk förening med 650 aktiva spelare och just nu arbetar vi med att aktivera föräldrar och få dessa att förstå att vi behöver deras hjälp. Sedan behöver vi givetvis vi få annat folk också – men man måste börja någonstans, säger 45-åringen och fortsätter:
– Vi har en jättebra organisation som vi är jättestolt över. Men vi behöver några fler.
Hans egen familj behöver han inte övertyga. Familjen Fredrikson lever och andas basket dygnet runt. Hans fru Johanna är anställd på kansliet och deras döttrar Ida, 21, och Elin, 19, är båda ordinarie i damlaget som slog ut Luleå ur SM-slutspelet.
– Det är Högsbo Basket till hundra procent. Vi lägger ner allt vi har i detta, basketen går före allt, säger Jonas Fredrikson och fortsätter:
– Jag har gjort en bortprioritering tidigare, det var när Ida föddes mitt under en kvartsfinalmatch mot Uppsala (1998 med New Wave). Charles (Barton, dåvarande New Wave-coach) pratade inte med mig på två år efter det. Hade jag vart med så hade vi kanske tagit oss till semi.
Jonas Fredrikson spelar fortfarande lite basket. En gång om året ställer ingår han i veteranlaget We were ballers i den stora turneringen Basketfestivalen som anordnas av Högsbo Basket.
– Vi är ett bra gäng som samlas. Det är bland andra jag, Dennis Aulander, Jonas Larsson, Mattias Sahlström, Henrik Evers, Peter "Pekka" Johansson, Martin Ringström och även Rudy Mbemba. Det blir att börja träna ordentligt direkt efter slutspelet.