Historien om Titanic har alltid fascinerat vår befolkning, och även jag har med intresse tagit del av dokumentärer och berättelser om skeppet som gick på grund.
Men jag har aldrig varit så nära att själv uppleva samma öde som under lördagen.
Att gå innanför dörrarna till Luleå Energi Arena var som att smälla ihop med ett stort vitt isberg. En vitklädd arena kom emot mig med full kraft direkt jag klev in.
Jag kunde knappt förstå vad det var jag såg där i dimman, bakom ångan från en överhettad publik. Men jag blev däckad. Jag gick på grund. Det vita berget sänkte mig.
Men jag var inte ensam.
Det var inget snack om vad publiken förväntade sig. De kompakta vitklädda läktarna var överfulla och förväntade sig ett guldfirande. Det stod folk i trapporna. Det stod folk på pressläktaren. Det stod folk på toaletterna. Det stod folk på varandra.
Jag tror inte att räddningstjänsten jublade, troligtvis kommer det aldrig vara så här mycket folk i hallen igen. Det var över gränsen.
Men räddningstjänsten hade annat att bry sig om. Publiken var totalt överhettad och närmare att brinna upp än någonsin tidigare.
Stämningen i Luleå Energi Arena slog banne mig den gamla Pontus-elektriciteten. Att se sittplatspubliken stå upp och hoppa redan innan uppkast är ingen van vid att se, någonstans i Sverige.
Jag tror att det påverkade Northland Basket. Både positivt och negativt.
När bollarna inte gick rätt och skotten missades hade nog de svartklädda gärna sett att ingen såg dem. Men så fort laget fick medvind gav den brinnande publiken spelarna en enorm skjuts framåt.
Jag var nära på att räkna bort Northland flera gånger under matchen. Men laget som överbevisat mig hela säsongen gjorde det igen.
Det här var inte bara en magisk kväll. Det här var en historisk insats av ett historiskt lag.
Katie Bussey klev fram som hon aldrig gjort tidigare under slutspelet, Brittany Smart sätter sig högst upp på min lista över favoritspelare genom tiderna. Anna Barthold var lika bra som hon alltid är. Och festen kommer bli bättre än någon annan fest.
Nu sitter jag här med svetten rinnande längst ansiktet och skriver mitt livs första guldkrönika. I kväll kommer en guldbilaga exklusivt på Kuriren.nu.
Men ingen hinner väl läsa den.
Nu ska elden spridas över Luleå. Och ingen kommer göra någonting för att släcka den.