I gårdagens krönika skrev jag att jag inte tror att den här uppsättningen Northland Basket berörs av silverspöket som härjat vilt i stan. Och jag såg ut att ha rätt.
Northland kom ut starkare än någonsin (i en final och allt) och spelade bättre än de gjort på hela säsongen. Försvarsspelet mosade Norrköping och de frekventa dubblingarna fick till och med Elisabeth Egnell ur fas.
Och bäst av alla var Tina Trebec.
Bland alla hårda smällar, svett och blod på golvet stod slovenskan ut som en gigant.
Hon gjorde sina bästa 14.47 minuter i det svarta linnet och var överallt. Hon plockade bort Egnell i försvarsspelet, hon levererade smörpassningar från ”top of the key” och satte själv tolv poäng. Det var hennes match – ingen var i närheten av att störa henne.
Innan silverförbannelsen visade sig kunna ta en fysisk form.
Tidigare trodde jag att det bara satt i skallen på Northland-spelarna. Men när Tina Trebec krånglade i sina tolfte poäng och samtidigt landade otäckt började jag misstänka att det var något annat. Förbannelsen hade gett sig på Trebecs knä och direkt tänkte jag ”där rök finalserien”.
Utan Trebec har laget sex spelare i rotationen och med tanke på vad hon åstadkom mot Norrköping så länge hon var på planen är det ett jätteavbräck.
I går gjorde Lydia Karlefors en grym insats som Trebecs ersättare och även om spelet blev betydligt svajigare och mer popcornlikt så blev inte Northland sämre än Norrköping. Med tanke på förutsättningarna utser jag det här till säsongens bästa match, kanske klubbens genom tiderna bästa. Och Lydia Karlefors ska ta åt sig en stor del av äran. Ungefär en femte del av äran.
Brittany Smart, Katie Bussey, Anna Barthold, DajanaButulija och Karlefors spelade non stop och framstod mer som ärrade finalhjältar med guld som enda livsuppgift än vanliga basketspelare.
Festen i Luleå Energi Arena slutade aldrig. Publiken stod upp. Spelarna flög omkring. Basketgudarna vrålade av glädje.
Northland Basket–Silverspöket 1–0.
Men det är bäst av fem matcher och jag tror att det blir svårt för Northland att orka hålla uppe den här nivån. Den här guldklassen.
Jag kände mig helt slut, överkörd och tömd på energi. Jag kan bara tänka mig hur de ska känna sig. Och om några dagar väntar nästa match. Då med enbart sex spelare från start.
Samtidigt i Borås. Ännu en heroisk insats.
LF Baskets hopp om att störa Borås handlade mycket om att förstöra matchinledningen och förhindra den vanligtvis så chockartade blödningen som hemmalaget brukar orsaka.
Men när jag sneglade ner mot liverapporteringen på datorn såg jag siffrorna ticka på i Borås-favör. Och ungefär samtidigt som blickarna riktades mot Tina Trebec på golvet i Luleå Energi Arena tappade LF Basket ytterligare i andra quartern och tappade matchen, kvartsfinalserien och säsongen. Trodde jag.
Avslutningen har varit magnifik och sättet laget aldrig gav upp på imponerar. Spelarna kan lämna säsongen med raka ryggar, trots allt.
Mycket finns att säga om det här märkliga året. LF Basket har varit sämre än på länge. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag aldrig sett ett liknande mörker för länets representationslag under grundserien.
Vi får inte glömma att ge laget beröm för insatsen mot tabelltvåan i kvarten, men vi ska samtidigt hytta med pekfingret åt dem och säga ”Tänk om ni gjort en bättre grundserie – då hade ni varit i semifinal nu”.
Trots de positiva minnesbilderna från slutet av säsongen har 2013/2014 varit ett misslyckande. Publiken har tappat tron på laget och basketsverige har tappat respekten för att komma till Luleå och försöka ta poäng.
Ta med er avslutningen. Glöm resten.
Nu måste någonting ske. Klubben är på botten, längre än så här ska inte laget sjunka – och är det någon gång du ska bygga nytt är det när inget finns kvar att förlora.
Behåll Christopher Ryan och Adam Rönnqvist. Dumpa resten.
Brandon Barton och Niklas Larsson är de enda spelarna med kontrakt och hade jag suttit på Lars Mosessons post skulle jag redan ha rivit de kontrakten också.
LF Basket har kört fast och de senaste sex åren har resultaten bara försämrats, därför skulle jag vilja se ett nytänk även inne på kontoret. Dra ner på budgeten för misslyckade amerikaner och satsa på en sportchef med en långsiktig plan. Låt Mosesson bli ryggraden men med någon annan som spets.
Då kanske LF Basket blir som Northland Basket en vacker dag.