Dubbla SM-guld – visst är det fint? Problemet är att det knappt finns någon utanför Norrbotten som bryr sig.
Förstå mig rätt, Visst finns det orter där herrlag har publik, visst finns det platser där damlag har publik, men överlag är svensk basket på väg rakt ner i ett myrhål. Det är lätt att bara se till Luleålagens bedrifter och tro att allt är frid och fröjd.
Inget kunde vara mer fel.
I herrligan har antalet deltagande lag inför årets säsong bantats ner till åtta stycken. Det borde kanske egentligen ha varit sju, det är oklart hur Uppsalas skulder rimmar med förbundets elitlicenskrav, och fler klubbar dras med dålig ekonomi och svagt intresse.
Samtidigt har damligan – i skymundan – nu kommit på ett nytt sätt att spela sin serie. I en serie med tio lag ska man nu spela 22 matcher och ni behöver bara fundera ett litet tag för att inse att det krävs ganska avancerad matematik för att alla lag ska kunna mötas lika många gånger innanför de ramarna. Så efter 18 omgångar och två inbördes möten mellan alla lag kröns det märkliga systemet med att man, i serien, ska spela ett slags slutspelsträd baserat på fjolårets resultat.
Jag blir matt bara av att tänka på det – och eländet slutar inte ens där.
Kommande säsong ska nämligen samtliga matcher – det är inte en tvingande regel, men om något annat ska ske måste båda klubbarna vara överens vilket händer ungefär samtidigt som grisarna i Alvik tar helikoptercertifikat – spelas på helger.
Varför? Är det för att maximera publiken? Kanske för att förbättra medieutrymmet? Är det ett försök att höja inkomsterna från försäljning, kunna skapa bättre event, tilltala sponsorer eller på grund av att sändande tv-bolag krävt det? Hahahaha, jag skojar naturligtvis bara.
Det är för att klubbarna ska slippa betala ersättning för förlorad arbetsinkomst till spelarna – och anledningen till att antalet matcher sänkts är att det är för dyrt att resa.
2017, i Sveriges högsta serie, har vi alltså en situation där klubbarna antingen inte kan, vill eller orkar dra in så mycket pengar att man klarar av spela en normal serie. Luleå Basket satsar för att kunna erbjuda sina spelare en professionell miljö och ersättning för sin insats på planen. Udominate satsar också, på sitt sätt – men till vilken nytta, av vilken anledning? De här klubbarna skulle kunna spela final med halverad lönebudget.
Luleå är ett av landets kraftigaste basketlok. Visst finns det ett visst mått av självgodhet hos basketstaden men den bottnar faktiskt i realism. Härifrån exporteras spelare, coacher och – vilket är nog så viktigt för en liten sport – basketintresserade journalister till hela landet.
Det intresset fanns inte här från början, det är inte så att basketen uppfanns i Luleå. Det har skapats av en man med en långsiktig plan som startade en gräsrotsrörelse som – så småningom – gav upphov till framgångsrika, skickliga elitlag på både dam- och herrsidan.Naturligtvis går det att göra något åt sportens tynande tillvaro i resten av landet. Men det krävs hårt arbete.
Det som stör mig mest är det här: Ingen i ledande position verkar ha någon tanke kring hur situationen ska förändras, inget intresse av att gå i storlagens fotspår. Istället verkar det som att man anpassar sig till de glada amatörer som inte klarar av att föra sporten framåt. Istället för krav på bot och bättring sprider sig en kvävande tystnad från förbundet. Inga räddningsplaner, inga djärva idéer, inga långsiktiga strategier på hur svensk basket ska kunna skapa lika stort intresse på ett riksomfattande plan som lokalt i Luleå och Norrbotten.
Svensk basketlednings svar på krisen? Uteslut de värsta exemplen, trolla fram ett seriesystemet hämtat direkt från Säters stängda paviljong – och håll käften.
Vill förbundet ens ha någon svensk elitbasket? Då är det dags att kavla upp ärmarna.