I den första finalen skrek Tina Trebec ut sina smärtor efter att ha skadat knät i den andra quartern. Fram till dess hade hon dominerat matchen och spelat säsongens bästa basket.
När hon klev av trodde jag att finalserien var körd för Northland.
3.22 in i den andra finalen satte sig Elisabeth Egnell ner och skakade på huvudet. Innan dess hade hon blivit prisad som ligans bästa forward och inlett matchen i samma klass.
När hon blev utburen till omklädningsrummet började jag tänka på champagne i Luleå till helgen.
Sedan brakade matchen lös.
Det var 847 personer på plats i Stadium Arena och jag ska inte ens börja jämföra atmosfären här jämfört med den vi fick uppleva i Luleå i fredags, och troligtvis kommer få återuppleva på lördag.
Av de 847 personerna var 18 stycken vitklädda, blåvitmålade och i sitt esse. Som vanligt.
Två välbyggda vakter stod hela tiden nedanför den lilla klicken tillresta Northland-supporters och höll ett strängt öga på de hoppande och dansande galningarna.
Med tanke på stämningen och intensiteten på kortsideläktaren kan jag förstå dem. Men i efterhand tror jag nog att vakterna hade gjort bäst i att vända blickarna mot planen.
Där ute gick en galning lös. Och ingen kunde stoppa henne.
Det var nog inte bara jag som räknade bort Northland efter inledningen av den tredje quartern. Till och med Jens Tillman sa efteråt att han trodde att det var kört då.
Men av någon anledning, på något oförklarligt sätt, reste sig den skadeskjutna norrbottningen upp och gav Norrköping en match, till att börja med. Sedan malde laget på och till slut fanns det ingenting kvar att prata om.
Bara skrik. Vrål. Jubel.
Det här var nyckelmatchen, Dolphins chans att ta tillbaka kommandot, och Northland struntade i det totalt
Jag kan egentligen inte förstå hur det gick till. Men det gick.
– När vi är absolut som tröttast, då är det någonting som klickar i huvudet på dem. Jag tror att de är idioter allihop, sa Jens Tillman.
Och galnast av alla är Brittany Smart.
Efter Norrköpings 4-0 i början av tredje quartern fick Northland nog. Plötsligt stämde allt och 17-4 i resten av perioden säger det mesta. Northlands försvarsspel blev så där grymt som vi såg i fredags.
Och överallt var Brittany Smart.
Jag har hyllat henne förut, men nu förtjänar hon nästan en svettig kram. B. Smart visade inga nerver, bara muskler. Hon visade ingen rädsla, bara hjärta. Och med sina 9 returer, 4 assist, 26 poäng och 25 i effektivitet reste hon sig som en guldhjälte.
Klacken ropade ”MVP, MVP, MVP” till de flesta i laget, och det var ingen som inte förtjänade det. Men när jag summerar den här finalen är det Brittany Smart jag kommer lyfta högst.
Nu har Northland Basket fem dagar på sig att vila sina krigarhjärtan, kyla ner sina armbågade näsor och ladda för lördagens matchboll.
Och planera guldfesten.
Spring till biljettluckorna redan nu, sätt två flaskor champagne på kylning och köp nya dansskor. På lördag förväntar jag mig guldfest igen.
Jag kan inte se vad som ska förhindra Northland Basket från att ta klubbens historiska första SM-guld. Det räcker inte med att plocka bort Cleopatra Forsman-Goga, det räcker inte med att plocka bort Tina Trebec, det räcker inte med att ställas mot ett obesegrat hemmalag och ha alla förutsättningar mot sig.
Det här laget slutar inte imponera på mig.
Och vad som än händer.
Watch out för B. Smart!