2007 gjorde jag min första hela basketsäsong som reporter på Norrbottens-Kuriren.
När jag tänker tillbaka på åren i gamla " Kuriren-huset ” minns jag arbetet med guldbilagan, som då blivit något av en tradition. Då var det inte frågan om ” om ” det skulle tillverkas någon guldhyllning – på den tiden var det mest intressanta ”när” den skulle publiceras.
I och med förlusten i Pontushallen den 6 april fick vi skjuta upp guldyran tillfälligt och i stället sprang jag omkring på Fryshusets golv och jagade kommentarer av Jonas Jerebko , Johan Rosendahl och Fred Drains två dagar senare. Det blev min första guldbilaga.
Då kunde jag inte föreställa mig att det skulle bli den sista produkten där orden guld och Plannja skulle sammanföras.
Året efter SM-guldet åkte Plannja ut i semifinalen. Samtidigt tog sig Sundsvall till final med en Luleåcoach vid sidlinjen.
I januari 2008 hade jag varit på plats i Sundsvalls sporthall och gjort Peter Öqvist generad genom att be legendaren Scottie Pippen jämföra honom med demoncoachen Phil Jackson.
Öqvist tittade förläget ner i bordet samtidigt som Pippen skrattade och sa att den stora skillnaden var att Jackson vunnit titlar.
Ett år senare förde Öqvist Sundsvall till sitt första SM-guld.
Samtidigt fortsatte en negativ spiral snurra för fullt i Norrbotten.
Nu skriver vi den 3 oktober och Peter Öqvist har startat en ny resa. Och även om vi inte ska dra några större växlar av en seriepremiär mot nykomlingarna från Västerbotten så konstaterar jag att känslan av framgång och hopp återfinns i Luleå. Jag såg inga förlorare på planen i Luleå Energi Arena.
Hela stan har höjt förväntningarna på laget och plötsligt slår det stolta basketfolket sig för bröstet igen och tror på en framgångsrik säsong. Så som det ska vara.
Så som det inte har varit.
Hela LF Baskets förstafemma bestod av nyförvärv som inte varit med om några tuffa år i den här staden. De gick in med huvudet högt och det är värt mycket.
Alex Wesby var till och med stabilare och bättre än jag minns honom. Haukur Pålsson imponerade på mig med sitt mogna och välfriserade spel. Alexandros Sigkounas har mycket basket i sig, hans passningar och spelförståelse fick mig att dra efter andan – och det var länge sedan sist. Jonathan Person är betydligt bättre än sin bror Andreas.
De enda frågetecknen just nu är huruvida Jaraun Burrows kommer lyfta spelet och om Christopher Ryan lyckas passa in i systemet.
Men. Det är svårt att klaga efter en sådan premiärkross.
Trots att Umeå inte höll någon högre klass kan jag med säkerhet säga att tidigare års upplagor av LF Basket inte hade haft en så här lätt resa.
Det mesta tyder på att det här är min sista basketkrönika på Kuriren-sporten. Om några veckor dyker jag upp på annan plats i tidningen och även om jag inte tror på SM-guld redan denna säsong så känns det bra att lämna basketrapporteringen med den här känslan.
LF Basket är tillräckligt bra för att nå final och laget är tillräckligt bra för att förtjäna sin publik igen.
Mer än så kan vi inte kräva.
Nu är länets representationslag tillbaka på toppen, där det var när jag inledde min resa, och det är nog mest en lättnad. För klubben och för Luleåpubliken.
Jag har en positiv känsla.
Av att en cirkel håller på att slutas.