Det är två decennier sedan det första guldet. Det är ett decennium sedan det senaste. Nu, medan spelarna och fansen jublar över semifinalplatsen kan det vara värt att fundera på vad som krävs för att det ska komma ett nytt.
Bara ett? Nå, vi börjar där, i alla fall.
Ibland är det känsligt att prata om vad som hände förr i tiden, men jag tror definitivt att det är nyttigt. Saker som fungerade då kan vara fullständigt obsoleta nu – men ibland kan samma recept återanvändas.
Allt började med Eric Elliott, men när den store lämnade Luleå klev de fram: Håkan, John och Jim. Firma Larsson, Rosendahl och Enbom bildade ryggrad i det som blev Sveriges framgångsrikaste lagbygge under det nya milleniets början. De fem SM-gulden under 2000-talet grundlades i att tre nyckelpositioner i truppen oftast redan var fyllda – en situation som de flesta ligalag bara kunde drömma om. Dessutom hade Plannja, som klubben hette då, överlägset mest pengar.
Det ekonomiska försprånget har övriga ligalag ätit ikapp. Däremot ser jag en trio spelare som faktiskt kan bilda samma gyllene ryggrad i framtida lagbyggen. Fläckvis är likheterna nästan slående.
Denzel Andersson är en atletisk powerforward med långa armar, lite som John Rosendahl. Tim Kearney är en fysisk (läs: ful) försvarare och pådrivare med skottet som offensiv spetskompetens, rätt lik Jim Enbom. Adam Rönnqvist är å andra sidan inte alls samma spelartyp som Håkan Larsson, men är åtminstone guard.
De tre är förvisso inte i samma ålder, det skiljer tio år mellan den äldste och den yngste, dessutom har basketvärlden förändrats. Spelare kan försvinna snabbare än du hinner säga ”Anzuluni” men det är inte helt omöjligt att BC lyckas behålla åtminstone två av dem under längre tid. Då har Peter Öqvist ett potentiellt guldlag varje säsong.
Det enda de behöver för att få samma glimrande skimmer som sina föregångare? Ännu mer rutin, fler brutalt hårda matcher, viktigare vinster. Med Umeå avfärdat börjar det bli dags för det här laget att visa upp sitt rätta ansikte.
Vilket det nu är.
Att BC skulle åka ut mot Umeå i kvartsfinal fanns inte på världskartan och den här matchen var avgjord innan den ens började. Gästerna saknade Terrence Oglesby, Gerald Williams, Rudy Mbemba och George Valentine vilket i praktiken förvandlade dem från slutspelslag till division I-klubb. Ingen skugga ska dock falla över de som faktiskt var där, BC var lojt och löst mot ett motstånd som kämpade och slet. Å ena sidan oroar det där mig litegrann – precis som det oroade coach Öqvist, han skällde stundtals som en bandhund på sina spelare – men å andra sidan lär inte risken för underskattning vara särskilt stor oavsett om det blir Borås eller Uppsala i semifinal.
Det är nu det ska hända. Klubbens treårsplan är inne i sitt slutskede, Öqvists symfoni ska spela sin sista sats och det är nu lagbygget ska explodera. Det är nu nyckelspelarna ska visa att de har vad som krävs för att faktiskt vinna SM-guld i en stad som suckat, lidit och längtat alldeles för länge.
Det är uppfriskande att se Adam Rönnqvist smälla näven i en reklamskylt efter missad layup när laget leder med 30 poäng – men nu börjar allvaret.
Nu är det dags att sätta lägena istället.
Nu är det dags att ta på sig vuxenkostymen – och ge oss en slutspelsfest som vi inte sett maken till på tio år.