Ni minns hur det var. Lagets adopterade signaturmelodi ”Eloise” dånade ur högtalarna, spelarna vrålade fram Arvingarnas festivalschlager medan de vadade genom guldkonfettin och David Visscher log som om han just sett sitt barn ta de första stapplande stegen. Plannjas gamle guldmakare tog över ett lag i kris, efter Josefin Vesterbergs flytt, efter Jens Tillmans drograttfylla, och hade i praktiken bara tre spelare att luta sig mot.
Bara? Jag skojar naturligtvis med er.
Med Anna Barthold, Allis Nyström och Katie Bussey i laget går det att koka guldsoppa på en misslyckad amerikaguard och en stundtals fantastisk men alltid inkonsekvent Jelena Antic. Jag skulle kunna säga att det inte behövs mer än så, det är sanningsenligt men samtidig djupt, djupt nedvärderande.
Varför? Därför att tre såna spelare, tre monumentala hjärtan, tre orubbliga karaktärer av den kalibern kommer den här klubben inte att se igen under det kommande decenniet. De rev, slet, blödde och brunkade. De trasade sönder Udominates superlag tills det till sist bestod av två förvirrade coacher, en sjövild manager och en hink obrunnen cement – lika blött, lika formlöst och med lika mycket ouppfylld potential framstod lagbygget.
Det skulle inte gå – men det är just såna situationer som Luleå Basket lever på, det sånt den här klubben andas, dricker och äter nu för tiden.
Fyra raka SM-guld är en saga. Snart är den slut.
Katie Bussey är redan borta. Anna Barthold håller på att förbereda sig för en karriär efter karriären. Gör Allis Nyström en hel säsong som den i fjol kommer hon att spela i Europa snabbare än ni hinner säga ”Ruzumberok”.
Luleå Basket – eller vad nu klubben hetat genom årens lopp – har fått en hel del gratis genom att man verkat i en av Sveriges talangtätaste städer. Först fick man den gyllene generationen med Frida Aili, Frida Grahn och Eva Hägg-Myntti. De fick aldrig vinna, trots det hjälpte de till att bygga klubben till den stormakt man är i dag. I deras fotspår, från kvartersklubbarna via basketgymnasiet, vandrade nästa – ännu mer – gyllene generation med Ellen Nyström, Josefin Vesterberg och Allis Nyström. Nästa säsong kan den också vara helt utflugen – tillsammans med den person som coach Visscher framhåller som den bästa och mest självklara lagkapten han någonsin haft i något av sina lag.
Underifrån ser jag inga uppenbara kandidater till att bilda en ny lokal stomme. Det finns inga spelare som likt de sex lokala hjältarna kan gå rakt in i ligan och leverera kvalitativa minuter mer eller mindre direkt från skolbänken och att ersätta Anna Barthold är naturligtvis omöjligt. Luleå Basket står inför ett vägsjäl – och det krävs att föreningen inser det, lägger upp en långsiktig strategi. Det kan vara dags att börja sondera terrängen i resten av basket-Sverige, hitta en ny Maria Näsström, helst flera, som vill flytta hit och vara en del av basket-Luleå under lång tid – men framför allt måste föreningen hjälpa till att hitta, fostra och matcha in nya lokala talanger. Den strategin har gjort klubben stor och får inte slarvas bort.
Men fram tills det händer vill jag att ni sluter ögonen och lyssnar. Lyssna på fyra års segervrål och guldjubel, känn tyngden av fyra mästarnät runt halsen, fyra pokaler i famnen.
Fatta.
Vi står inför ett potentiellt femte guld. För er ungdomar kanske det inte låter så mäktigt – men jag har levt ett halvt liv i en verklighet där norrbottniska lag: Inte. Kunde. Vinna.
Något sådant existerar inte längre.
Visst, Luleå Basket är fortfarande sämre än Udominate på pappret, men inte lika mycket som i fjol. Tronpretendenten drog förvisso de nödvändiga slutsatserna efter fjolårets fiasko, storsponsorn och sportchefen Oscar Stenberg skickade upp sig själv på läktaren och gav laget en rutinerad coach. Udominate är inte lika stjärntyngt, men sannolikt bättre balanserat och jag misstänker att det i verkligheten kommer att bli svårare att vinna i år.
Märk väl: Svårare. Inte för svårt. Något sådant existerar inte så länge Anna Barthold och Allis Nyström fortfarande ställer sina skor på Luleåparketten.
Det här kan mycket väl vara sista dansen för det Luleå Basket vi lärt oss att älska.
Ta Anna Barthold och Allis Nyström i handen – och njut medan ni kan.