Jag har en hund. En snäll, hyfsat lydig hund som har en stor konkurrensfördel gentemot många andra jyckar – hon behöver inte gå ut och kissa tidigt om morgonen. Så länge hon får gå en sväng på kvällen, innan vi går och lägger oss, så ligger hon gärna och drar sig till fram emot nio. Det händer ofta att resten av familjen kliver upp och äter frukost medan hon trynar vidare i sin bädd.
Här om kvällen blev jag lat, tänkte att ”äh, jag behöver inte gå ut med henne, hon klarar sig till i morgon bitti”. Nästa morgon stod hon och gnällde utanför sovrummet halv sju och när jag öppnade grinden och släppte ner henne hann hon bara halvvägs innan hon hukade sig och gjorde vad hon var tvungen.
Ackompanjerad av ljudet av kiss som rinner längs trappsteg och droppar ner på klinkergolvet i hallen släpade jag runt på ettåringen med höger arm medan jag torkade hundurin med vänstern.
Säg så här: Hädanefter kommer jag inte att bli lat. Hädanefter kommer jag alltid att göra det jag ska.
Jag tänker mig att BC Luleås spelare hade ungefär samma känsla efter Södertäljematchen som jag hade efter hundincidenten.
I livet i stort, liksom i idrott, är det lätt hänt att man blir lat, eller snarare bekväm. Människan är inte bara biologi, vi är också fysik, och minsta motståndets lag gäller även oss. Klarar vi oss undan att pissa hunden – eller att spela ordentligt försvar – så är det lätt hänt att vi fortsätter med det. BC Luleå hade ett fint fjolår, det var glada miner och guldfest, det var så mysigt att alla spelare faktiskt ville komma tillbaka till den här stan. De vet att de kan vinna igen – men det gäller att komma ihåg vad det var som gjorde laget så bra i fjol.
Peter Öqvist har, till hälften ironiskt, genomfört grupparbeten med spelartruppen. Målet har varit att komma på en slogan för den här säsongen, men det har gått smått för grabbarna. ”Stay hungry” var redan taget av damerna, inget annat klingade riktigt rätt, och hur det nu var så blev det plötsligt dags för ligapremiär på bortaplan mot Södertälje. Laget ledde stort i paus, oddsen var mycket goda för seger – men istället:Bekvämlighet, en del stress, en massa dåliga beslut i försvarsspelet.
Södertälje kunde mirakelvända och vinna och om det finns något som definierar bra lag är det hur de reagerar på tunga förluster.
Om någon pissar ner trappen när vi latat oss måste vi helt enkelt lära oss något av det.
BC Luleå kom ut till matchen mot Norrköping med en jäkla intensitet i försvaret. Visst, ett par smådumma misstag gjorde att ledningen inte var särskilt stor i paus, men efter tio minuter till var matchen avgjord. Norrköping har i grunden ett bättre lag än i fjol men såg relativt chanslöst ut mot regerande mästaren – precis som det ska vara.
När BC Luleå spelar korrekt försvar, när man inte ger efter för bekvämlighet eller stress, är det här nämligen ett oerhört svårslaget lag. Det finns helt enkelt så mycket offensiv potential att det är så gott som omöjligt för motståndarna att ta bort alla hot.
Tom Lidén sannolikt sin bästa offensiva match sedan han kom till Luleå. Anton Saks visade att han kan göra mer än bära vatten på en basketplan. Yannick Anzuluni var sig själv, på gott och ont, men sköt trea efter trea och Brandon Rozzell visade upp ett par mästerskapsmoves. Det gjorde inte något att Denzel Andersson fick halta ut i omklädningsrummet med stukad fot, det gjorde inget att Adam Rönnqvist sköt illa – därför att så länge försvaret fungerar vinner BC Luleå oftast ändå.
Efter matchen i Södertälje hann spelarna knappt in i bussen innan någon hade knäckt lagets nya slogan, Peter Öqvists lilla grupparbete kan äntligen läggas till handlingarna och spelarna har fått en devis som ska leda dem genom säsongen. Jag är inte överförtjust i sånt här, det blir ofta krystat, men även om assisterande coachen Håkan Larsson tycker att det låter som något ur tv-serien Game of thrones passar den ändå på något sätt in i det här lagets verksamhetsbeskrivning.
I år ska BC Luleå ”defend the north”, försvara norden.
Klarar spelarna det vinner klubben guld igen.