Ett mästarlag från Luleå, backat av ett tungt norrbottniskt industriföretag, spelade till sist Europabasket igen. Det var nästan som förr i tiden. Då det begav sig gjorde ju Plannja några fina insatser, själv minns jag framför allt säsongen 99/00. Då gick Plannja vidare från gruppspelet i något som jag tror hette Europacupen, nivåmässigt en motsvarighet till dagens Champions League, efter segrar mot London, Milan och ett ex-jugoslaviskt lag som kan ha varit Split. 30-poängssegern mot Split (om det nu var Split?) är kanske än i dag den bästa hemmamatch ett herrlag spelat i Luleå, men när det var dags för åttondelsfinal mot Frankfurt Skyliners skadade sig Håkan Larsson. Fransmannen Miloud Dahine plockades in som tillfällig ersättare men Larssons frånvaro märktes. Ändå blev det bara förluster med sex-åtta poäng, om jag minns rätt, och vad som hänt ifall Larsson varit hel kan vi bara spekulera i.
Dagens lag? De är inte riktigt på den nivån.
Ännu.
Det började fantastiskt bra. Quentin Upshur stal bollar, Tom Lidén skottfintade jättebelgare till vaktmästarkontoret mellan a- och b-hallen, Denzel Andersson blockade, sköt treor och dunkade. Där ett tag var det som att spelarna inte bara bestämt sig för att vinna matchen – de skulle vinna hela jävla Champions League.
Och sen kom verkligheten in i hallen, iförd beige överrock och noppig filthatt.
I paus ledde BC Luleå med fem, efter den skruvade Antwerpen upp intensiteten i försvarsspelet. Tre stora killar under korgen, två galna guardförsvarare ute på golvet, varken Adam Rönnqvist eller Brandon Rozell hittade några bra skottlägen och där inne var det stängt, låst och igenbommat. Med nio och en halv minut kvar av matchen tog belgarna ledningen för första gången och sedan spelade resten liksom ingen större roll. BC Luleå hade inte kraft att gå ifrån ordentligt – och gästerna kände nog inte riktigt att de behövde det. Till slut förlorade Luleå med två poäng, men det hade inte spelat särskilt stor roll om det blivit seger med två istället.
Allt tyder nämligen på att Antwerpen kommer att vinna ganska komfortabelt hemma på torsdag.
Det ska ni inte se som någon skam.
Det ska ni se som en statuskontroll på vars BC Luleå egentligen befinner sig – fysiskt, mentalt och ekonomiskt.
Det här är en ny nivå för klubben, det var länge sedan man tävlade i Europa och det vore konstigt om det inte krävdes en eller två lärpenningar innan Luleå hittade rätt. Tom Lidén är fantastisk i försvar men har svårt att göra poäng när han är uppvaktad under korgen. Yannick Anzuluni är stundtals lika briljant som hans beslutsfattande ibland är uselt. Brice Massamba är nyttig med sin storlek men en smula långsam. Alla de här spelarna och fler med dem gjorde i grund och botten väldigt habila insatser mot det hårdaste motstånd de mött på länge, men också misstag som i slutänden kostade Luleå segern.
Det finns brister i truppen som sällan – eller aldrig – märks i ligan.
Därför var den här matchen så viktig. Nu har vi, Peter Öqvist och Lars Mosesson lite bättre koll på vad som krävs. Just det här laget måste spela på absolut toppnivå, i praktiken helt felfritt, för att kunna mäta sig ens med Antwerpen – som inte direkt är en europeisk stormakt. Det är svårt att leverera felfri basket, särskilt över längre tid, och det kan vara enklare att ändra en smula i laguppställningen och skapa lite större marginaler.
Jag tar för givet att BC Luleå vill tävla på riktigt.
Då krävs, kort sagt, lite bättre spelare än så här.