Den belgiska staden Mechelen har ett invånarantal på drygt 85 000 människor. De flesta talar flamländska och närmsta storstad är Antwerpen.
Här i norra delen av Belgien har Josefin Vesterberg nyligen flyttat in i en lägenhet i närheten av basketarenan Winketkaai som rymmer 1 500 åskådare.
– Jag lever livet och trivs väldigt bra, säger Josefin Vesterberg, som gör sin andra säsong i den belgiska förstaligan.
Till den här säsongen har hon bytt klubbadress – från Belfius Namur till Kangoeroes Basket. Ett klubbyte hon inte ångrar.
– I Kangoeroes handlar det inte om vissa individer. Lagspel och gruppkemi är vår grej – och det gillar jag, säger hon och fortsätter:
– I Belfius var det mer strikt och mycket hängde på oss professionella spelare. Det var ett bra och lärorikt år också, men jag är väldigt glad i den situation jag är i nu.
24-åringen är en av totalt fyra importspelare i Kangoeroes.
– Vi fyra sköter morgonträningen på egen hand. Antingen på gymmet eller i hallen – sedan tränar vi tillsammans med laget på eftermiddagen eller kvällen, säger Josefin Vesterberg.
Vi backar bandet till slutet av januari 2016.
I en seriematch mot Visby skadade Josefin Vesterberg knäet. Den första prognosen var att hon klarat sig från en allvarligare skada och säsongen var räddad. Men sedan kom det slutgiltiga beskedet – främre korsbandet hade gått av.
Även om lagkamraterna fixade SM-guld efter finalseger mot Udominate och hon själv utsågs till årets forward i ligan var större delen av 2016 och början av 2017 en tuff tid.
– Jag vill egentligen inte behöva ta upp det igen, säger Josefin Vesterberg på frågan om hur hennes sista år i Sverige var.
Men de flesta minns nog hennes klubbyte. Att landslagsforwarden lämnade Luleå Basket för rivalen Udominate (numera A3) var det nog inte många som missade.
– Det var en tuff tid. Korsbandsskadan jag fick – och även det som hände efteråt, säger hon och fortsätter:
– Men visst. Så här i efterhand kan jag ändå stanna upp och tänka tillbaka på att jag faktiskt har tagit mig en bit trots vissa motgångar.
Vi snabbspolar fram bandet igen och fram till hösten 2017.
Vesterberg tog sig tillbaka ut i Europa och livnär sig på basketen i den belgiska ligan.
– Ekonomiskt är det bättre än jag hade det i Sverige. Jag kan absolut lägga undan sparpengar, säger Hökenprodukten som är heltidsproffs i klubben.
– Jag pluggar lite på distans också. Just nu läser jag idrottspsykologi och kost vid träning. Genom åren har jag valt ut kurser och utgått från civilekonomprogrammet. Jag har läst mycket ekonomi och juridik.
Studierna har hon hållit vid liv sedan hon var proffs i slovakiska Ružomberok säsongen 2013/2014.
– Jag har läst nästan alla civilekonom-kurser som går att läsa på distans. Så därför läser jag lite idrottsrelaterade kurser just nu, säger Vesterberg som har tappat räkningen på hur många högskolepoäng hon plockat på sig genom åren.
– Men jag har nog samlat ihop en hel del (skratt). Det är skönt att kunna ha tankar på annat än basket. Jag behöver lägga min överskottsenergi på något.
Året i Slovakien fick henne att börja studera.
– Där läste jag hur många böcker som helst under första tiden i Ružomberok. Jag kollade alla serier och filmer – vid jul fick jag typ frispel och kände att jag behövde göra något annat.
Efter första utlandssejouren återvände hon till sin hemstad Luleå inför säsongen 2014/2015. Där blev hon hyllad landslagsforward och dubbel SM-vinnare med Luleå Basket innan hennes tuffaste period som basketspelare kom.
– Det var ett år som tog mycket energi, säger hon.
Korsbandsskadan kom i början av 2016. Under sommaren bytte hon klubb och flyttade 26 mil söderut till Umeå.
Enligt Josefin Vesterberg berodde det på två saker.
– Luleå ville skriva fast mig på ett tvåårskontrakt och det ville inte jag eftersom mitt mål var att spela utomlands igen, säger hon.
– Jag ville bara ha ett ettårskontrakt och krävde inte några extra pengar. Sedan ville jag bara ha en ordentlig skadeförsäkring i mitt kontrakt. Men de var inte beredd att ge mig det – de sa absolut nej.
Hon fortsätter:
– Eftersom jag inte hade någon försäkring när jag drog av korsbandet tog det flera månader extra att få en operationstid.
I stället dök Udominate upp med en helhetslösning som Vesterberg inte kunde tacka nej till. Och snabbt var ligans mest spektakulära övergång ett faktum.
– Jag var tvungen att lämna för mitt eget bästa. Egentligen är jag inte en sådan person som tänker på mig själv i första hand – men där och då gjorde jag det. Än i dag ångrar jag inte mitt val.
Under några hektiska dagar blev det en hel del rubriker i media kring Josefin Vesterbergs byte till värsta rivalen.
– Det blev stor uppståndelse. Jag vågade knappt gå ut genom dörren. Jag tänkte att folk skulle hata mig eftersom att jag gick till den största konkurrenten.
– Jag har inget ont att säga om någon. Det är bara att vi inte kom överens – jag hoppas bara att folk inte tog illa upp, det var inget illa menat.
I dag, två år senare, har 24-åringen bra kontakt med folket som arbetar i och runt Luleå Basket. Exempelvis coachen David Visscher.
– De har sagt att jag alltid är välkommen tillbaka.
Vesterberg brukar följa Luleås matcher via datorn från Belgien.
– Förra året hann jag se slutspelet på plats eftersom att den belgiska ligan slutade tidigare. Jag håller på Luleå, såklart. Det är ingen tvekan, säger hon och fortsätter:
– Jag önskar bara att ligan var lite jämnare än vad den är. Det är en av anledningarna till att jag valt att vara utomlands. Det är så få matcher som verkligen betyder något i Sverige.
Hon har bra koll på vad som händer i sin hemstad. Tack vare hennes mamma och pappa som bor i Luleå samt släkt och vänner.
– Familjen brukar komma och hälsa på några gånger per år. De gillar också Belgien.
Men kanske inte på grund av den belgiska matkulturen. Där handlar mycket om våfflor, pommes frites och bröd.
– Det är typ det enda de äter (skratt). I nästan varje hörn finns det ett frityrställe där man bara säljer typ pommes med majonnäs och ketchup, säger Josefin Vesterberg som inte har hunnit lära sig flytande flamländska heller.
– Jag kan något ord, men inte så överdrivet många. Jag förstår litegrann, vissa ord påminner om tyska. Men det är inte helt enkelt.
På basketplanen funkar engelska bra och kvalitén på den belgiska ligan är god.
– Dambasketen har klättrat ordentligt här nere. Landslaget ska spela VM och det är jättekul. Sedan är det bra med folk på matcherna även om det inte går att jämföra med Luleå Baskets matcher.
Josefin Vesterberg har inga planer på att återvända hem till Sverige än.
– Jag vill nå ännu längre, säger Vesterberg som inte vill slå sig för bröstet och njuta över att hon tagit sig hela vägen från Höken Basket och ut i Europa.
– Nej, jag är inte riktigt sådan som person. Men givetvis är jag glad över vart jag tagit mig – trots vissa motgångar.
Då syftar hon på korsbandsskadan och det som hände efteråt.
– Jag hade ett tufft år i Umeå, det hände mycket. Vi bytte coach, det hände saker inom laget och mycket inom klubben, säger 24-åringen utan att gå in i detalj på vad som hände.
– Det får stanna i klubben. Jag tror nog att alla såg att vi hade det bättre laget och borde ha vunnit SM-guldet (2017). Men det gick inte på grund av allt som hände inom klubben och laget.
Josefin Vesterberg är snabb på att tillägga:
– Nu tror jag att det har vänt, även om jag är borta från spel i drygt två veckor.
Anledningen till att 24-åringen inte kan spela på 14 dagar är den ögonskada hon drabbades av under helgens träningsmatch i grannlandet Holland. Vesterberg tvingades avbryta 81–69-segern över Den Helder redan efter sex minuter.
Skadan kom efter att Luleåforwarden hade plockat ned en offensiv retur.
– Jag hade tre motståndare mot mig under korgen och helt plötsligt fick jag något stenhårt mot ögat. Jag vet inte om det var en armbåge eller knytnäve, säger hon och fortsätter:
– Det kändes som att hela ögat ploppade ut. Det är den värsta känslan jag varit med om – jag har aldrig haft så ont.
Men efter att ha besökt både sjukhus och ögonläkare fick hon beskedet att allt borde vara okej igen inom kort. Hon hade haft tur i oturen.
– Magnetröntgen och det visade att jag hade en liten fraktur under ögat. Men förhoppningsvis är jag tillbaka redan till första ligamatchen (13 oktober).