Jens Tillman är sliten. Kroppen värker, han stönar, han känner sig smutsig. Han har just varit ute i sin mammas kolonilott och hjälpt henne med trädgårdssysslorna.
– Täckjord? Vad fan är det, liksom? Jag har släpat gödselsäckar hela dagen. Man mår bra efteråt. Men också dåligt.
I fjol fick trefaldige mästarcoachen Jens Tillman sparken från Luleå Basket efter att ha fastnat i en poliskontroll och erkänt drograttfylla. Efter det har han hållit sig borta från toppbasketen fram tills i våras, när han klev in som assisterande tränare i Umeås herrlag.
Efter det har Tillman, i samarbete med agenten Miroslav Kojic, letat nytt jobb. Till slut stod valet mellan två ungerska klubbar. Den ena var Pinkk Pesci från staden Tecs, som han till sist valde att skriva på för.
– Den andra var en Euro League-klubb, men min agent avrådde mig trots att jag skulle fått bättre betalt där. Det var lite struligt.
På vilket sätt?– Det var lite ... jag vet inte hur jag ska säga det här utan att det ska låta dåligt ... Äh, det skiter jag i: Det kändes som ett lite större Udominate. Människor som inte fattar något vill lägga sig i allt och ta en massa beslut. Sånt orkar jag inte med.
Pinkk Pesci har legat ganska stabilt kring den undre tabelltoppen i ungerska ligan de senaste åren, en hyfsad bedrift i en serie med två Euro League-lag och fyra som får spela Euro Cup. I fjol slutade klubben nia och vill ha en nystart – med Tillman vid rodret.
– Det kommer att bli kul, det är jävla fina matcher. I Tecs finns dessutom ett till ligalag till, om jag förstått saken rätt är det så att man gärna får förlora resten så länge man vinner derbyna, men det ska vi försöka undvika.
Hur?– Ungerska ligan är lite större, lite tuffare, än den svenska. Jag ska försöka behålla min spelidé, det snabba och rörliga, och ungra till den lite grann med några större spelare.
Tillman pratar mycket om att behålla sin strategi, att inte förändra de grunder som han står på – varken de taktiska eller de mänskliga. Mannen, som till och med stannar till och pratar skurmedel med städerskan i tvättstugan för att hon verkar ensam, tänker inte starta ett skräckvälde bara för att han flyttar ut i Europa.
– Jag inbillar mig att det ska fungera överallt. Det behöver inte vara så jävla allvarligt och hårt, man behöver inte skrika och skälla. Det är jättevanligt, jag vet – men måste det vara så? Jag tror inte det.
Hur bra tränare är du egentligen?– Jag är bra på att hantera människor. Jag är bra på att få dem att tro på något, att köpa en idé.
Utveckla.– Det är bara en känsla. Jag ser hur jag ska använda vissa spelare, på vilket sätt jag kan påverka dem. Det är något som gör att det stämmer.
Det låter...– ... flummigt. Jag vet.
Du går ju bara omkring där, som en mysfarbror. Har du bara tur?– Absolut inte. Men det var någon som ringde och ville att jag skulle komma och hålla ett föredrag på en och en halv timme om vårt spelsystem och jag bara ”vaddå, det tar ju max två minuter”. Vi springer lite hit, lite dit och när nån är öppen passar vi.
Simpelt?– Ja, även om det tar ett tag för spelarna att lära sig sina inbördes roller. Men jag vet hur jag ska göra för att det ska bli rätt, oftast när jag träffar spelarna för första gången.
Vänta, vad?– Det är jättekonstigt, men det dyker liksom upp i huvudet. ”Med henne måste jag ta det lugnt, henne ska jag skälla på”, jag bara ser hur jag ska nå spelarna. Ibland tror jag nästan att det är någon slags magi ...
Va?– ... men sen kommer jag på att så kan man ju inte säga för att då framstår man som galen. Men jag tror att jag instinktivt är väldigt bra på att läsa människor.
Det senaste året har Tillman tänkt mycket. Han tycker själv att det varit svårt att hitta tid till någon slags självrannsakan, eller åtminstone eftertanke, och återhämtning under de senaste sju–åtta åren eftersom en avslutad säsong i klubblaget bara innebar att landslagssäsongen började. Så rullade det på – tills det tog stopp i den där poliskontrollen. Efter det har han tagit professionell hjälp för att i någon mån hitta sig själv.
– Han är inte psykolog, jag tror han är beteendevetare eller något. Jag kan prata med folk, jag kan öppna mig lite – men inte om allt. Du vet, man vill inte vara gnällig, och en del grejer är ju pinsamma att prata med polare om. Den här killen får fram så jäkla många grejer ur mig bara genom att läsa mig och låta mig komma på svaren själv. Han är egentligen mot mig som jag är mot spelarna.
Hur känns det?– Skönt. När han läser mig så bra kan jag ju öppna mig totalt, jag har fattat jättemycket om mig själv, hur jag är som människa och hur det här livet påverkat mig. Hur slutkörd jag varit.
Ska du fortsätta med det?– Ja, absolut, vi pratar fortfarande två gånger i månaden och det ska jag definitivt fortsätta med. Jag har valt bort alla mediciner, jag har inte gjort någon adhd-utredning heller, men det här tror jag på.
Varför ingen utredning?– Äh, jag vet ju hur jag är, inte hjälper det mig om det står att jag har adhd på ett papper. Jag har tänkt jättemycket på vad jag vill och det är ju det här. När folk hoppar av glädje på läktaren, när spelarna hoppar av glädje på planen, det är det bästa som finns. Jag vill göra folk glada. Det gör mig lycklig.