Bria Goss hälsar glatt och sprudlar av livsglädje och positiv energi när Sporten möter upp henne på ett kafé i Luleås innerstad. Hon är öppenhjärtig, verbal och framåt. Det märks att hon har en historia att berätta, men att det ska vara en så pass mörk historia från en period i hennes liv, är svårt att förutse med tanke på den personlighet hon utstrålar.
För öppen om sin resa genom livmodercancern och skammen som hon har känt, det har hon inte varit. Tvärtom, det tog över två år innan hon ens kunde berätta för någon utanför sin familj.
– Jag levde i total förnekelse. Jag skämdes så mycket i början och kände mig inte som en kvinna längre eftersom jag inte kunde bära mina egna barn, säger Bria Goss.
Goss är nu 29 år och det har runnit många liter vatten under broarna, sedan den där dagen i augusti 2017 när hon la sig på operationsbordet. Då var hon 24 år.
Att då försöka hantera den overkliga sanningen som operationen skulle innebära var snudd på omöjligt att ta in för henne.
– Ena minuten var allt bra och i nästa minut hade jag cancer och skulle operera bort livmodern. Jag förstod ju varför de var tvungna att ta bort den men det här med att jag inte skulle kunna skaffa familj i framtiden, det bröt ner mig fullständigt och jag var förkrossad, säger hon och fortsätter:
– Varför hände det här just mig av alla människor i världen? Jag hade ju inte gjort något fel.
Men vi backar bandet. Det var under hennes första säsong på den här sidan Atlanten när hon spelade med det finländska laget Hypo (Hyvinkään Ponteva) i staden Hyvinge fem mil norr om Helsingfors, säsongen 2015/2016, som problemen började.
Goss fick sin menstruation precis som vanligt, men problemet var att den här gången ville det inte sluta blöda och det var för henne ovanligt rikliga mängder. I över en månads tid fortsatte blödandet, men ny i landet, och i laget, fortsatte Goss att träna och spela matcher i stället för att uppsöka vård.
– Mitt levebröd stod på spel och jag ville inte åka till sjukhuset om jag absolut inte var tvungen till det. Jag körde på, men i och med att jag förlorade så mycket blod började jag känna yrsel på träningarna och hade svårt att återhämta mig.
Till slut sa kroppen ifrån på allvar. Under en träning vinglade Goss ut från planen till den närmaste papperskorgen och kräktes. Med en enorm huvudvärk skickades hon hem till lägenheten av sin tränare för att vila upp sig. Men det blev allt annat än vila den natten, för magsmärtan gjorde att hon låg i fosterställning.
– Jag hade kramper och smärta i magen och sprang in och ut ur duschen eftersom jag kallsvettades om vartannat, berättar hon.
Till slut skickade hon ett sms till klubbens general manager att hon nog behövde åka till sjukhuset trots allt. Väl där togs blodprover som visade ett hemoglobinvärde på 4, som normalt ska ligga på runt 12–14.
Läkarna blev konfunderade, inte bara av provsvaren utan också när de kände med händerna på amerikanskans mage.
– De frågade om jag var gravid, säger Goss som var snabb med att svara att det var hon minsann inte.
Ett ultraljud gjordes och då upptäcktes en myom (muskelsvulst) i hennes livmoder. Goss hade ingen aning om vad det innebar men läkarna förklarade att det inte är helt ovanligt att afroamerikanska kvinnor kan drabbas av det.
Men det som gjorde Goss orolig var storleken på myomen.
– Min livmoder är 10 centimeter i diameter och myomen var 8,5 centimeter, så den tog bokstavligt talat upp nästan hela livmodern. Den var så stor att jag kunde känna den med fingrarna när jag tryckte på magen.
Hon fick börja medicinera och ta sprutor för att krympa myomen och var tillbaka i träning och matchande bara några dagar efteråt. Hon slutförde säsongen och åkte hem till USA. Men smärtan ville inte ge med sig.
När hon sedan återvände till Finland 2016/2017, och säsongen hade kommit halvvägs, fick hon nog av smärtan och de ständiga besöken på sjukhuset för att ta sprutor. Dessutom tappade hon så mycket blod under vissa perioder på grund av den rikliga menstruationen att hon tvingades till blodtransfusion fyra gånger för att fylla på depåerna.
Läkarna gjorde en biopsi (vävnadsprov) men den visade fortfarande "bara" att det var en myom, så behandlingen med att krympa den för att den inte skulle påverka livmodern fortsatte.
Trots hennes problem både på och utanför basketplanen, var hon under våren med och tog hem det finska mästerskapet, innan hon åkte hem till Indianapolis i USA i slutet av april 2017.
Goss trodde att allt var under kontroll men under en läkarundersökning i juni 2017 visade det sig att det hade gått åt fel håll. Myomen hade växt sig större än någonsin och var nu 9,5 centimeter i diameter. Läkarna bestämde sig då för att försöka operera bort den utan att det skulle påverka livmodern, vilket var glädjande nyheter för Goss.
Men under samma läkarbesök gjordes en ny biopsi som skickades på analys. Svaret på den analysen var värsta tänkbara.
– Då upptäckte de att myomen hade utvecklats till en cancertumör. I och med att det var cancer förändrades allt. Det handlade helt plötsligt om min framtida hälsa, det vill säga att överleva, säger 29-åringen.
Läkarnas beslut, med rädsla för att cancern skulle komma tillbaka i en aggressivare variant om de bara försökte ta bort själv tumören, blev en fullskalig hysterektomi. Det vill säga att operera bort livmoder, äggledare och äggstockar.
Men nu i efterhand kan hon se ett glädjeämne från den perioden som hon själv beskriver som en berg- och dalbana känslomässigt. Datum för operationen sattes en månad bort och det blev en månad som gav hopp om nytt liv, bokstavligt talat.
– Läkarna plockade ut 46 ägg så jag kan få egna biologiska barn även om det inte sker på det naturliga sättet. Hela den processen var omvälvande, jag fick ta sprutor tre gånger om dagen under två veckor och det fungerade och det ser jag som en seger, säger hon.
Genom hormonstimulering plockade läkarna ut äggen för att sedan frysa ner dem till eventuellt framtida bruk. Äggen ligger i säkert förvar i en frys på en läkarstation i hemstaden Indianapolis i USA.
– Jag har inte riktigt bestämt mig hur jag ska göra med det där, det är en process som får växa fram.
Efter operationen, som blev lyckad, hamnade dock Goss i en djup personlig kris, men inte utåt sett.
– Efteråt var jag så himla ledsen. Alla som känner mig vet ju att jag är väldigt energisk, glad, positiv och pratsam och jag ville bara komma tillbaka till det. Jag satte på mig ett ”happy face” och gick runt med den masken och varken kunde eller ville prata om det, säger hon och fortsätter:
– Jag ville inte att människor skulle se mig som ledsen eller deprimerad så jag stoppade undan alla känslor långt ner inom mig.
Hon gjorde allt för att hålla fasaden uppe, men självklart påverkade det henne på ett negativt sätt.
– Operationen ändrade hela mitt synsätt på hur jag såg på relationer och eftersom jag inte kunde eller ville berätta om vad jag gått igenom så byggde jag upp en vägg. Därför kunde jag aldrig gå in ett seriöst förhållande utan vägrade släppa in någon på livet, säger hon.
I två år orkade hon leva sitt dubbelliv. Men när hon var ensam kom verkligheten ikapp henne, gång på gång.
– Det var mycket tårar i duschen för jag var tvungen att släppa ut känslorna jag höll inom mig på något sätt. Men jag var ständigt på min vakt att ändra skepnad när jag skulle in på en affär, in på träning eller om jag skulle träffa någon.
– Så egentligen hanterade jag det inte alls, säger hon.
Goss försöker förklara med en metafor om ur hon hanterade sorgen, ilskan över den sanning hon hatade att tänka på. Hon börjar gestikulera med sina armar men lyckas klara sig från att spilla ut kaffekoppen framför sig.
– Jag försökte sätta plåster över mina sår hela tiden och ta bort den där känslan jag inte ville ha. Jag dolde det eftersom ingen annan visste. Hade jag kunnat backa bandet hade jag försökt öppna upp mig tidigare, säger hon.
Bara knappa månaden efter operationen reste hon till Israel då hon skrivit kontrakt med en ny klubb. Där och då, i ett nytt land för henne, där ingen visste vem hon var eller vad hon gått igenom, var det lätt att hålla hemligheten intakt.
Men kanske gjorde hon sig själv en björntjänst.
– Det var som att ingenting hade hänt. Jag ville inte berätta om operationen eftersom jag var rädd för att de skulle börja leta en ersättare. Jag behöll min historia i det dolda. Ju fler människor som inte visste om det desto bättre mådde jag.
Men så kom dagen då hon var redo att berätta och hon valde att göra det i sociala medier. Och det är inte något hon har behövt ångra.
– Jag fick massvis med stöttning. Ingen kunde ju ha gissat att det där hade hänt mig eftersom jag var så positiv, glad och framåt hela tiden. Men det var verkligen tröstande att se och höra människors respons.
– Att något som varit så pinsamt, och som jag skämts för så mycket, nu blev till något så fint. Det var verkligen en lättnad för mig.
Nu vill hon stötta andra som är i en liknande situation som hon själv har varit i.
– Jag är på andra sidan om det nu och vill kunna hjälpa kvinnor som kanske är mitt i det, för någonstans är jag ändå lyckligt lottad. Har man cancer i lungan, hjärtat eller hjärnan så är det inte bara att plocka ut de organen. Så där har jag ändå haft lite tur i och med att det går att plocka ut en livmoder och fortsätta leva.
Bria Goss tystnar. Det riktigt syns hur hon går igenom sin resa i huvudet.
– Det finns något vackert i det trasiga, och hur det än är så har jag överlevt cancer, säger hon.