Daniel Eliasson har vuxit upp i den lilla byn Sockenträsk utanför Kalix. Som nioåring följde han med sin två år äldre bror in till Kalix för att prova på basket och han fastnade för sporten.
– Jag provade bandy och hockey men jag var inget vidare på skridskor. I basket kände jag att jag var bra, att jag kunde. Därför blev det basket, säger han.
Samtidigt som han spelade med sitt ungdomslag i Kalix spelade han också med Polcirkeln Basket och med IFK Råneås lag i division II. Sedan blev det två år med Luleå Steelers och då bodde han fortfarande kvar i Sockenträsk. Som 18-åring debuterade han i Basketligan med Sundsvall Dragons där han också gjorde fyra raka säsonger. Och han är i högsta serien trots att han inte ansågs tillräckligt talangfull för att bli antagen vid Basketgymnasiet i Luleå.
– Första gången kan jag förstå för jag var inte lika stark som de andra. Andra gången var det lite tuffare. Då var jag rätt deppig, säger han och ler ett skevt leende.
Många hade kanske gett upp där men 24-åringen från ”Socken” är inte den typen som viker ned sig.
– Jag blev inte bara besviken. Jag blev också förbannad när jag inte kom in och jag började istället träna ännu hårdare, säger han.
Efter fyra säsonger i Sundsvall bytte han klubb till Nässjö som också spelar i högsta serien. När NSD träffar honom i Sockenträsk och hemplatsen betyder mycket för honom.
– Luften är alltid friskare här, så känns det. Att komma hem är det bästa med hela sommaren även om det bara blir fem-sex dagar. Här finns stora delar av min släkt, säger han.
Solen lyser på honom och han ler ofta. I Nässjö arbetar han som snickare och kombinerar alltså elitspel i basket med ett fysiskt rätt krävande arbete.
– Det är ju inte som att sitta och knappa på en dator på ett kontor utan man använder ju kroppen hela dagen så det är ju lite slitigt, säger han.
För drygt två år sedan drabbades han av en autoimmun sjukdom vilket gjorde att han tappade allt hår på kroppen. För drygt ett år sedan kom nästa smäll.
– Då var jag fortfarande kvar i Sundsvall. Plötsligt började jag känna ett tryck i ena örat i samband med att jag tränade, berättar han.
Han trodde att det var en öroninflammation och tänkte först inte mer på det.
– Dagen efter kände jag hur det också började krampa ned mot halsen och då åkte jag till primärvården och sa att jag hade ont i halsen och ned mot nacken, berättar han.
På hälsocentralen trodde läkaren att det handlade om en överansträngning i axeln och han ordinerade Voltaren och vila från gymmet.
– Så jag friskförklarade mig själv. Tänkte att jag äter medicinen och tar det lite lugnar, säger han.
Daniel Eliasson är också en mycket duktig golfare som precis nu har höjt sig från +0,2 i handikapp till 0,0.
– Dagen efter läkarbesöket hade jag en golftävling och jag började bra. Det krampade lite ned mot axeln men jag gick på banans par de första nio hålen och jag hade väl inga stora problem av det ändå, berättar han.
Sedan spred sig krampen ned i hela vänster arm – men han fortsatte.
– Tjurig som man är ville jag inte ge upp. Jag har väl det lite i mig att börjar jag på en tävling eller match så vill jag slutföra, det är en hederskod som jag har, säger han.
Efter ytterligare några hål kunde han i princip inte använda vänster arm.
– På hål 12 kunde jag inte känna klubban i handen och då tänkte jag att det här är något fel, säger han.
Han fortsatte ändå – och hålade ut på 86 slag.
– Jag kunde slå ut bollen hjälpligt med en arm men sedan använda jag puttern. Så jag puttade mig in i mål på de två sista hålen, berättar han.
Sedan åkte han raka spåret till akuten.
– Jag kände att något var fel. Allvarligt fel. Hela vänsterarmen var som borta ända ned mot höften. Det var som om någon hade dragit åt en kattstrypare om armen uppe vid axeln, säger han.
Han skrevs in på sjukhuset och blev kvar där i tre nätter och magnetröntgen visade att han hade fått en inflammation i hjärnan och i ryggmärgen.
– Jag tror aldrig att jag har mått så dåligt i hela mitt liv när jag fick höra det. För vi har ju MS i släkten så jag visste ju lite om det, säger han och blickar ned.
Sedan fortsätter han:
– De trodde att jag hade MS men de kunde inte säga det säkert. Men de hade tagit en massa andra prover och kunde utesluta borrelia och annat.
Sedan förvärrades smärtan och symtomen i arm och vänster sida. Han blev tvungen att äta tre kurer med kortison i rad (maxdos) innan inflammationen i hjärnan avklingade.
– Men jag hade knappt något känsel alls i vänster arm och ben ända ned till knäskålen. Jag kunde nätt och jämnt lyfta telefonen med handen, berättar han.
Innan det hände hade han precis skrivit på sitt kontrakt med Nässjö och han tog själv kontakt med klubben.
– Jag var ju tvungen att säga som det var, att min arm funkade inte, säger han.
Klubben bad honom ändå att flytta ned. Det här var i juni i fjol och laget skulle börja träna tillsammans i augusti.
– Läkarna sa ju att det var inte farligt och att jag skulle göra det jag kan men inte så jag fick ont. Och jag var ju tjurig och försökte springa men vänstersidan reagerade ju inte så det blev i otakt. Så det var…men. Jag kunde börjar studsa boll i augusti, säger Daniel.
Samtidigt var vägen tillbaka lång. När den här vältränade rakryggade och mycket sympatiske 24-åringen går bredvid mig är det svårt att tänka sig att detta har varit, och är, hans verklighet i dag.
– Då i fjol sommar, ja det var som att börja om på nytt. Jag fick sitta med kulor och lyfta och lägga i en burk. Det var på den nivån, säger han.
Det är nästan ofattbart att han ändå lyckades med att ta sig tillbaka och att han faktiskt också tog en plats i laget. Han snittade 16 minuter i ligan den här säsongen. Bara det är så stort att det är värt en hink med bragdmedaljer.
– I augusti och september i fjol så började det ändå att släppa och det gick bättre och bättre. Då fick jag upp hoppet, säger han.
Han hade ännu inte fått diagnosen MS men i september gjorde han en ny magnetröntgen och den 11 oktober, på sin 24-årsdag när Nässjö hade match mot Jämtland, fick han ett telefonsamtal från sin läkare.
– Jag var ganska glad i hågen då för jag hade kunnat börja träna mer och jag kände inte av det alltför mycket. Han berättade då att jag hade fyra nya inflammationer i hjärnan och du måste börja på behandling. De var som ett slag i ansiktet. Behandling, säger han.
Han spelade matchen och gjorde tolv poäng. Två dagar senare åkte han till Sundsvall där behandlingen påbörjades.
Det låter ju nästan overkligt att du har lyckats genomföra en säsong i högsta ligan när du berättar om året som varit?– Jag tänkte nog själv att jag kommer aldrig att kunna spela basket igen. Jag hann tänka mycket men det var min första tanke. Och jag tänkte att jag aldrig kommer att kunna spela golf, att nu kommer jag att tävla som handikappad med bara högerarmen. Så tänkte jag när jag när det var som värst.
Sedan vände det?– Men det var ju tungt. Jag kom till ett nytt lag och då vill man ju visa och jag visste ju att jag hade spelat okej innan men då kunde jag knappt ens ta bollen med vänsterhanden. Ja, jag började ju att träna och det blev ju bättre och bättre. Jag var ju bara 24 år och jag ville ändå ge det en chans till.
Hur mår du nu?– Just nu mår jag jättebra. Men jag är inte så förtjust i värmen längre för jag känner av armen då. Jag skulle aldrig kunna springa på dagen, då är det för varmt. Bada är också fantastiskt skönt. Förhoppningsvis kan jag åka tillbaka och skriva på ett nytt kontrakt med Nässjö.
Hur har stödet från lagkamraterna varit?– Jättebra. Alla har funnits där och de lät ju också mig ta den tid som jag behövde.