Alvik blev första och sista klubben för Martina Stålvant.
Hon gjorde comeback i moderklubben Alvik i slutet av förra säsongen, men det låter som att Martina Stålvant ångrar det.
– Det var egentligen något väldigt spontant. Och jag älskar ju laget och ville gärna spela. Men det var inte bra för kroppen. Då hade jag inte kommit lika långt i min acceptans i att jag hade slutat. Jag gav med mig och sa ”jag kommer väl då”. Det var roligt, men kroppen tyckte inte om det, säger hon och skrattar lite.
Hon hade lite problem med en ljumske under sina tre säsonger i Luleå, men det blev mycket värre under de sista åren i Alvik. Martina Stålvant är 31 år och kunde ha haft några fina basketår kvar, men det går inte.
– Kroppen har sagt åt mig, men jag har inte lyssnat. Kroppen har inte mått bra de senaste tre åren. Jag har inte kunnat prestera som jag vill för jag har inte kunnat träna som jag vill. Det är framför allt ljumsken, men även anklarna och fötterna har gjort ont, säger hon och fortsätter:
– Nu måste jag lyssna på kroppen. Nu känner jag att det är det rätta. Hur mycket jag än saknar basketen. Jag älskar basket. Jag kan hålla på hur länge som helst, men kroppen vill verkligen inte det.
Och hennes vardagsliv påverkas – hon kan inte träna som hon vill.
– Jag bestämde mig för att jogga. Jag joggade två kilometer och sen kunde jag inte gå på ett dygn. Om jag vill ha ett fortsatt gott liv måste jag rehabba och ta hand om kroppen. Och hitta ett nytt sätt att träna. För just nu kan jag inte bara ge mig ut och springa. Det är för tråkigt.
Sedan i höstas pluggar Martina Stålvant beteendevetenskap, där psykologi, sociologi och pedagogik ingår.
– Jag vet att jag vill jobba med människor och hjälpa på något sätt. Jag vet inte exakt vad det ska bli av mig. Men jag är inne på rätt spår. Jag är jätteglad att jag slutade jobba och hoppade på det här.
Pluggandet går hand i hand med det som håller henne kvar i basketvärlden. Hon är coach för Alvik Blixtarna, ett lag för funktionsnedsatta som spelar i Basketligan Special.
– Där har jag fått en fot in i funktionsnedsättningar och neuropsykiatriska diagnoser. Hur man kan integrera det. Det är jättemycket av det som är jag intresserad av och brinner för. Jag vet inte om jag bara ska ha det som coachande eller om jag ska jobba inom det området.
Martina Stålvant i blågult. Guarden gjorde 49 matcher för A-landslaget.
Så hon är kvar i sin moderklubb och hon har hittat en annan glädje i basketen.
– Det är det som har varit ganska skönt för mig när jag slutade. När jag började coacha dem blev det basket på ett annat sätt. Det är inte bara konkurrens och prestera och det seriösa i basketen. Utan det här är ett helt annat tänk och det fastnade jag för. Det är så otroligt roligt. Det är så mycket glädje i det.
Just nu är träningen med Blixtarna nedstängd på grund av coronarestriktionerna, men det hörs att Stålvant har hittat en roll hon gillar.
– Det är unga vuxna från 20-åringar upp till 40-årsåldern och det är så pass många olika diagnoser med olika behov. Det finns alla olika funktionsvariationer och alla kräver olika typer av pedagogisk lärande. Jag måste vara väldigt uppmärksam så att alla får lära sig utifrån deras behov. Jag måste anpassa träningarna så att det fungerar för alla. Det är både utmanande och har gett så mycket.
Josefin Vesterberg (mitten) missade slutspelet 2016 på grund av en korsbandskada. Då hyllade Julie Vanloo och Martina Stålvant henne med att spela med en speciell tröja under matchdräkten.
Martina Stålvant vann två SM-guld med Northland (som laget hette på den tiden). I slutspelet 2016 blev guarden finalseriens mest värdefulle spelare för sitt otroliga försvarsspel.
Men när hon ska prata om tiden i Luleå så är det andra saker Stålvant lyfter fram.
– Om jag tänker efter så är det roligaste minnet från min karriär nog tiden i Luleå. Där var det både den professionella aspekten och att det var så roligt. Vi hade det jättetufft och olika motgångar i Luleå. Det var så roligt allting. Jag har skaffat vänner för livet. Jag blev väldigt kär i Luleå som stad. Jag trivdes väldigt bra där och har väldigt goda minnen därifrån.
Hon blev väldigt bra vän med Luleå Basket-stjärnan Josefin Vesterberg och det bandet är fortfarande starkt.
– Jag var nog hennes största fan och hon mitt, vi tyckte nog att den andra var så mycket bättre än vad den tyckte.
Och apropå Vesterberg, det är hon Stålvant tänker extra på under intervjun med Sporten.
– Det är lite roligt. Jag sitter faktiskt och skriver ett litet kort till ”Josse” nu. Det är lite synkronicitet. Hon spelar i morgon (läs måndag), hon har precis fyllt år och snart är det jul. Jag kommer inte att kunna flyga upp och hälsa på så jag sitter och skriver ett kort till henne nu.
Avskedet från Northland blev inte det bästa där Stålvant inte kände sig prioriterad efter guldet 2016 och flyttade till Umeå. Men hon har bara goda minnen från livet i Norrbotten.
– Det var hela klubben i Luleå, allt från funktionärer till människor runtomkring som kunde bjuda en på middag och vara mysiga. Eller folk på ICA. ”Hej, ska du köpa godis, du har faktiskt match i morgon?” Alla var ju med.
Fick du höra sånt?
– Ja, gud ja. ”Nu käkar jag godis här”, haha.
Martina Stålvant jublar efter SM-guldet 2016 där hon blev mest värdefulle spelaren i finalserien.
Även om Stålvant kommer från en klassisk klubb i Stockholm, är det stor skillnad på intresset i Alvik och Luleå.
– Det är ingen som vet här i Stockholm vad som har hänt i Basketligan dagen innan. Det är ju tråkigt. Men det är ett faktum. Jag hoppas ju att basketen ska växa mer.
Det var annat i Luleå.
– Det var i medvind och motvind. Det kom fram folk: ”Det var inte bra det ni gjorde mot... Ni vann bara med 20”. Folk var väldigt engagerande. Det var både på gott och ont. Mest gott för det gick ju bra för oss. Om man kommer från en storstad och så kommer folk fram till en och pratar basket. ”Jaha, du vet vem jag är”, tänker man. Det är väldigt charmigt. Jag trivdes väldigt bra. Jag gillade livet där allmänt också.
Måndagens match i Åkeshovshallen är en tidig seriefinal mellan Alvik och Luleå Basket.
Men det inte är säkert att Martina Stålvant kan se sin moderklubb möta Josefin Vesterberg och sin gamla klubb.
– Jag tror inte att jag får det. Det är om de frågar mig om jag ska sitta i sekretariatet, då får jag plats, säger Stålvant och fortsätter:
– Jag ska ge henne (Josefin Vesterberg) en present efter matchen när de är på hotellet. Jag ser matchen, men vet inte om det blir på plats. Förmodligen blir det på tv.