Det har ingen större betydelse vad laget har hetat. Föreningen har hela tiden varit den samma och som chef för allt har Lars Mosesson varit – nästan hela tiden.
De har hetat Plannja, LF Basket eller BC Luleå, men låt er ej luras. Det är samma sak som har tagit årets upplaga tillbaka till toppen.
Orsaken till det stavas hårt arbete såväl på plan som i kulisserna.
– Givetvis handlar framgång om så mycket mer än snygga dunkar och långa trepoängsskott. Framgång byggs av alla i en förening, men jag skulle inte vilja påstå att framgång alltid är det samma som SM-guld. Du kan vara framgångsrik utan att vinna mästerskap för det finns många klubbar som förtjänar erkännande utan att ha vunnit. Att vinna mästerskap är väldigt svårt och väldigt få förunnat, säger Mosesson.
Plannja, LF Basket eller BC Luleå borde veta för föreningen har numera åtta titlar.
Planen om hur vägen skulle se ut mot föreningens åttonde guld ritades antagligen upp för många år sedan, men det var när Peter Öqvist hittade tillbaka till Luleå från sin tid i Sundsvall som resan började på allvar.
Första året fick resan sig ett tvärstopp som hade kunnat knäcka vem som helst. Under Öqvists första säsong stötte han tillsammans med LF Basket (som BC Luleå hette då) på sin förra klubb Sundsvall Dragons i kvartsfinalen och det tog milt sagt tvärstopp. 0–3 i matcher efter 70–77, 77–94 och 67–69.
– Det var en början som hade kunnat knäcka vem som helst, säger klubbdirektören Lars Mosesson och fortsätter:
– Då mådde klubben inte speciellt bra, men vi hade bestämt oss för att vi var inne på rätt väg.
Året efter tog laget under ledning av Peter Öqvist nästa steg. I kvartsfinalen slog man ut Uppsala med 3–2 i matcher och i semifinalen väntade Norrköping. Där lyckades BC Luleå, trots en knackig start med två raka förluster, pressa Norrköping till en sex matcher lång serie.
– Givetvis var vi inte glada när vi förlorade, men på nytt var känslan att vi gjorde rätt saker. Att vi var på väg mot något annat.
I år så tog man sats och bestämde sig för att inte värva spelare som man inte hade full koll på. Det slutade i att man helt plötsligt hade tre importer av högsta klass.
Peter Öqvist åkte över Atlanten för att titta på en 23-årig amerikan och resten är som man brukar säga historia. Öqvist och BC Luleå bestämde sig för att Upshur definitivt skulle vara en man för klubben och under hela säsongen har den unge amerikanen gått från klarhet till klarhet.
Han är väl inte den mest spektakuläre spelare som fyllt ett basketlinne i Luleå, men frågan är om det någon gång spelat en så bra försvarsspelare i föreningen.
När sedan också BC Luleå fick tipset om Brandon Rozzell av Brice Massamba så började truppen växa fram. det gick dock inte spikrakt från början när det handlade om Rozzell då han skadade sig tidigt under säsongen, men ju senare på året vi kom desto mera visade Rozzell varför han hade kommit till Luleå.
Sist in var Yannick Anzuluni och han är väl egentligen värd ett eget kapitel. Det som han bjuder hemmapubliken på kan väl stundtals mera likna cirkuskonster än konventionell basket. Att han sedan kryddar sina konster med ett brett leende retar antagligen också gallfeber på motståndarna.
Mitt minne är precis som alla andras selektivt – men med handen på hjärtat så har jag svårt att direkt peka på en annan årgång där importerna levererat på så hög nivå under så lång tid som denna trio. Fast det är väl som klubbdirektör Mosesson brukar säga "Vi lever i direktsändning" och att det är därför svårt att jämföra årgångar.
När årets säsong drog i gång på allvar så var det nog inte många som trodde att BC Luleå skulle ståta med noll i kolumnen för förlorade matcher på hemmaplan när serien var avslutad, men det var ett faktum.
– Det känns som om att det är vår största styrka. Vanligtvis så kommer du som lag in i en period där du förlorar en, två, tre och kanske också till och med fyra matcher i rad, men inte det här laget. Varje gång vi har förlorat så har de studsat tillbaka direkt och det tyder på en oerhörd styrka. Jag tror faktiskt att det aldrig har hänt att vi har vunnit samtliga hemmamatcher under en hel säsong, säger Mosesson.
Men där är nu laget i dag för slutspelet har bara spätt på framgångssagan.
I kvartsfinalen väntade Umeå BSKT som var det laget som tog den sista slutspelsplatsen. Givetvis städas den slutspelserien av ganska så snabbt och vinsterna skrevs till 103–65, 94–77 och 92–57. Vilket ger en segermarginal på imponerande 90 (!) poäng.
I semifinalen väntade ett uppumpat Uppsala, men det hjälpte föga. Givetvis gav Uppsala BC Luleå en betydligt tuffare match, men inom en vecka så hade BC Luleå tagit ett fast grepp om finalplatsen då man hade vunnit de tre inledande matcher med 72–59, 88–77 och 77–73, men sedan kom lagets enda plump i slutspelet. På bortaplan i Uppsala så åkte man på en rejäl näsbränna då hemmalaget formligen krossade BC med 89–51, men precis som tidigare under säsongen så störde inte detta laget nämnvärt för i den femte matchen på hemmaplan var segertåget BC Luleå tillbaka på spåret igen.
Sedan väntade ett klassikermöte i finalen. BC Luleå mot Södertälje är oavsett vad Luleå har hetat ett av de hetaste mötena som basketsverige har kunnat visa upp i modern tid. Finalen skulle inte bara bli en kamp på planen utan även på sidan då lagen coachas av basketligans kanske två hetaste coacher i Peter Öqvist och Vedran Bosnic. Att följa dessa två på sidan av planen är stundtals minst lika stor show som själva spelet ute på plan.
Om det inte hade varit för BC Luleås supertrio och då menar jag givetvis importerna Brandon Rozzell, Yannick Anzuluni och Quinton Upshur. De tre spelarna bar BC Luleå offensivt i de tre första finalerna trots att Luleå fick oroväckande dåliga starter i de två inledande.
Visst det är enkelt att peka på hela laget och säga att det är en supergrupp med spelare – men det går inte att blunda för denna trio.
Det finns tre gemensamma nämnare för finalspelet.
I final 1 som slutade med en 81–77-seger så gjorde Brandon Rozzell 13 poäng, Yannick Anzuluni 21 och Quinton Upshur 22.
I final 2 som BC vann med 93–84 så gjorde Anzuluni 11 poäng, Upshur 20 och Rozzell 35.
I final 3 som blev 84–67 till BC Luleå så gjorde Rozzell 20 poäng, Upshur 20 och Yannick Anzuluni 30. Trion gjorde därmed fler poäng än vad hela Södertälje mäktade med i den matchen.
I final 4 som slutade med förlust, 90–96, var leveransen inte alls i paritet med de tre första matcherna. Upshur gjorde 3 poäng, Rozzell 8 och Anzuluni 26.
Men trion ÄR inte BC Luleå utan en stark del i BC Luleå. För i laget finns karaktärer som alla har haft var sin stor och viktig uppgift oavsett vad det har handlat om – så har varje spelare följt direktiven till punkt å pricka.
Det skulle gå att räkna upp alla spelarna för det finns ingen som inte underkastar sig sin uppgift och det är kanske den absolut största styrkan i dagens guldlag.
Där finns elaka spelare, smarta spelare, spelare som kryper in under skinnet på motståndarna och kanske framför allt spelare som gärna gör detta tillsammans.
– Jag vet inte när vi har haft ett lag som har ställt upp på allt från träningar till matcher eller på sponsormöten till skolbesök och hela tiden har gjort det med glädje. Jag tror att det finns en stor stolthet i att spela med oss och det speglar av sig i spelarnas ansikten.
– Vi har roligt och det är viktigt, förklarar Lars Mosesson efter föreningens åttonde guld.