Dundret baskets Sebastian Jonasson ville ta en selfie med Nick Rajacic vilket självklart gick bara fint.
För er som inte är alltför nära basketsporten så krävs en lite förklaring av vem denne Rajacic är. För er som redan har koll så kommer här en historia som kan innehålla en del som ni kanske inte visste om denne 35-åring med basketen i hjärtat.
Så. Uppväxten var tuff. 1991 bröt striderna på Balkan ut, Serbien hamnade under hårda FN- och EG-sanktioner och därmed i plötslig fattigdom. Detta innebar i sin tur en daglig kamp för överlevnad. Men mitt i eländet fanns basketen, ljuset.
– Vi var sämst på allting annat men vi var bäst i basket. Vi hade stjärnorna i NBA och jag formades in i den stoltheter redan när jag var fem-sex år. Det var otroligt stort för en fattig nation, berättar Rajacic när vi får en pratstund under den stora tre-mot-tre-turneringen i street-basket i Kalix som samlat ett 40-tal lag från hela länet.
Vi börjar inne i sporthallen och att Rajacic är en populär person märks snabbt. Ett antal ungdomar kommer fram och vill ta en selfie med honom. Sebastien Jonasson är en av dem. Med Dundret basket på linnet är han där för att lira men passar på med mobilen.
– Stort, skrattar han och skyndar vidare.
Nick Rajacic höll full koll på spelet under Kalixturneringen som han verkligen gillade. "Vilket fantastisk arrangemang".
Samtalet fortsätter. Han berättar om hur han lämnade Las Vegas, Summer League och alla NBA-stjärnor bakom sig för att ta sig hela vägen till Kalix.
– De frågade mig förra året och jag lovade att kolla min kalender och om det skulle funka så skulle jag komma. Klart det blev en tuff resa. Jag och min sambo sov bort hela första dagen här, tungt med jet-lag, men det är ingen fara. Jag gör alltför sporten som jag älskar. Mitt mål är att få basketen att växa sig ännu större i Sverige, att fler börjar spela. Jag har allt att tacka basketen för. Mitt liv, min fru, att jag står här, att jag varit i Las Vegas, att jag kommenterar i tv. Allt. Jag vill ge tillbaka. Titta på det här, vilka möjligheter, konstaterar han och slår ut med handen ner mot de två planerna bakom sporthallen där turneringen avgörs.
Dagen före Rajacic skulle fylla 18 år landade han i Sverige, i Borås, i Kinna, rakt in i basketkvarteren. På rätt plats. Han satsade direkt på att bli elitspelare och fick också göra fem säsonger i Borås Basket men mer än en högst duglig bänkspelare blev han aldrig. Och som 25-åring var den delen av basketresan slut.
– Det stannade av. Jag tränade och tränade men märkte inte att jag blev så mycket bättre, då var det dags att gå vidare. Jag vet att jag gav det allt jag hade så jag ångrar inte beslutet.
Men basketresan var långt ifrån slut. Den tog bara en lite annan riktning. Det visade sig att Borås tidning hade en "insomnad" basketblogg som sällan, eller aldrig, uppdaterades. Så Rajacic ringde upp sportchefen. Och resten är historia.
– Jag frågade om jag kunde sköta uppdateringarna och jag fick testskriva först och sedan fick jag lite arvode för att köra. Sedan var det igång och jag fick även skriva krönikor i tidningen. Jag twittrade också och någon på tv följde mig och tog kontakt och så fick jag prova på expertkommentatorsrollen under en herrlandskamp.
Du gillar att rätt frekvent att provocera basketfolket i Luleå. Varför?
– Så här, det finns de som tror att jag verkligen hatar Luleå men så är det inte. Men du vet.., det handlar om respekt innerst inne. Vi (Borås) torskade alltid, ofta, och att förlora bygger upp en trötthet, en kraftig irritation men inget hat, nej, nej. Det är mycket ironi och med glimten i ögat men det är svårt att få fram det när man skriver. Men så är det.
Nick Rajacic tar en liten pratstund med delar av familjen Olsson från Vallentuna med pappa Ludvig i spetsen. "Frugan har rötterna här i Kalix".
Nick Rajacic skrattar. Varmt och hjärtligt när han påpekar att "svinkallt, ljust två timmar om dagen och orientdressing på kebaben. Vilka kan vara där".
Som sagt; med glimten i ögat.
Kan BC vinna ligan kommande säsong?
– Nej, skulle BC vinna SM-guld nästa säsong vore det en större skräll än när USA:s collegelag besegrade Sovjet i OS-ishockeyn 1980.
OK.., och hur ser du på statusen i dam- och herrligan?
– Tyvärr kommer nästa säsong bli ännu svagare än den förra. Det finns inte pengar hos företag och sponsorer. Det är verkligheten. Men det kommer att vända. Klubbarna och förbundet måste jobba hårdare med rekrytering och utbildning. Det står 300 unga i Göteborg i kö, 900 i Malmö, för att få träna. Det händer nu, det växer snabbt. Men de måste tas om hand, ledare, sporthallar. Klubbarna, förbundet. Vi kan inte vänta på landslagsframgångar.
På tal om. Pelle Larssons framtid. Du har sett honom i summer-league..?
– Pelle har en ljus framtid och jag ser honom som en spelare i NBA. Han har fysiken, han har absolut spelförståelsen och, det viktigaste, han tar sin roll, gör vad coach vill ha, spelar försvar och tar det öppna skottet när de kommer. Han spelar klokt och det skattas högt i Miamis organisation. Det har jag sett på nära håll.
Nick Rajacic agerade prisutdelare under turneringen som fick se Björx från Luleå vinna både bland herrarna och damerna (de sist nämnda försvarade titeln från fjoåret).
Det är finalspel på gång i turneringen. Ett gäng från Björkskatan vill hälsa till familjen Ryan i Borås innan de går ut till finalspelet där de efter massiv dramatik besegrar City Boys med 17–15. Det betydde dubbeln för Björx eftersom deras Outlaws på damsidan slog tillbaka Queen Warriors med 11–8 i final.
Nick Rajacic agerade prisutdelare och här, i nuet, är det inte svårt att se vad som driver basketoraklet, om uttrycket tillåts, och vad han brinner för. Det är en enkel och mänsklig basket-matematik.
Att hjälpa.
– En evig kärlek, säger han.