Den 34-årige Kalix-försvararen Olov Englund är självkritisk när han betygsätter sin egen insats under förra säsongen.
– Helt ärligt måste jag prestera bättre än vad jag gjorde förra året. Säsongen var tuff på många sätt. Varken jag eller vi som lag fick aldrig något gratis och kom aldrig in i det där flytet.
Är du alltid så där självkritisk?
– Ja, det ska man vara. Jag är idrottsman och nästan perfektionist – man måste kunna ställa krav på sig själv.
Sist i elitserietabellen, tränarbyten, ekonomiskt stålbad med mera. Hur upplevde du fjolårssäsongen?
– Allt speglade sig på isen. En kort slutsats: Kollektivt var vi för dåligt tränade och på så sätt tog vi inte tillräckligt med poäng i elitserien, säger han och tillägger:
– Sen är det väldigt starkt av oss att kliva in i kvalet och göra det så bra som vi faktiskt gör. Summa summarum så fick vi nog till slut med några småplus att bygga vidare på.
Hur ser du på kommande säsong?
– Det är vad var och en puttar in i grytan som det hänger på. Det är det som gör skillnad. Var och en behöver ha rätt saker i skallen och ett bra engagemang för att laget ska vinna matcher – det är kollektivet som ska göra det, säger Englund.
– Nu har vi en bra försäsong med nya tränare och spelare. Vi har stommen kvar och det ska bli roligt – vi vet vår kapacitet som grupp och vi har de kvalitéer som behövs.
2013 flyttade du hem för att arbeta åt familjeföretaget SA Englund. Gör du det fortfarande?
– Ja.
Vad gör du då?
– Jag jobbar främst med projektledning, men eftersom jag är delägare som är man involverad i både organisatoriska och strategiska frågor.
Mer än ett heltidsjobb? Får du arbeta på kvällar också?
– Jo, nog blir det ofta så (skratt).
Hur många anställda har ni?
– Ungefär hundra stycken. Det är ett medelstort byggföretag.
Vem var det som grundade familjeföretaget?
– Huvudägarna är Lars och Lennart (Englund), Lennart är min far. Deras farfar grundade bolaget 1923.
Har du alltid vetat att du kommer att arbeta på företaget?
– Nej, jag bodde ju i Stockholm i nästan tio år och hade absolut inga sådana planer då. Men sedan blev det ändå naturligt så när vi valde att flytta upp med familjen.
Men du arbetade väl inom byggbranschen när du spelade i Hammarby (mellan 2004–2007, 2008–2013)?
– Ja, jag var arbetsledare och sedan platschef under åren i Stockholm (Q-gruppen). De är större och nosade väl på miljarden i omsättning.
Vad omsätter SA Englund?
– Mellan 150 och 200 miljoner kronor, beroende på vad som kommer in.
Ångrar du att du flyttade hem?
– Ibland gör jag det – ibland inte. Vardagen är ju i stort sett densamma var man än är.
Har ni fått mer vardag här?
– Njae, det beror på hur man definierar vardag. Men vi får betydligt mer avlastning här. Det är närmare och enklare med barnen (har fru och två barn).
Drog du för tidigt hem till Kalix?
– Svårt att säga. Men helhetsmässigt tycker jag inte det.
Men?
– Om man är självisk och tänker på bandyn så hade jag nog kunnat få uppleva några fler SM-slutspel – och eventuella semifinaler och finaler. Men jag har redan fått uppleva allt det där – flera gånger dessutom. Jag har fått uppleva väldigt mycket som spelare.
Sådana matcher lär man väl alltid sakna?
– Ja, har man upplevt det så kan man bli lite avundsjuk eller extra taggad när man ser vänner uppleva det igen. Men numera får jag hitta andra saker som gör mig extra taggad på bandyplanen. Det är på en liten annan nivå – men det går alltid att hitta utmaningar och motivation. Drömmen är ju att få uppleva slutspel med Kalix.
Känns det som att du har blivit bortglömd i landslagssnacket i och med flytten till Kalix?
– Nej, jag fick ju ändå vara med när jag var tillbaka i Kalix.
Men nu då?
– Jag vet inte. En del av mig tycker att jag borde vara med i landslaget. En annan del av mig tänker att jag kanske inte har det där sista lilla "edgen" som krävs för att spela i landslaget – och då ska man inte vara med.
Vad menar du med "sista lilla edgen"?
– Att jag förutom klubblaget är med och driver ett företag och har familj vid sidan om, man ska hitta energin att göra allt fullt ut.
Men vad spelar det för roll? Är det inte det man gör på isen som ska avgöra?
– Ja, så må det vara. Men jag har inte varit tillräckligt bra, helt enkelt.
Håller du med om det?
– Det är svårt att ifrågasätta när de vinner VM-guld. Och sedan behöver Sverige kanske föryngra lite också, säger Englund och fortsätter:
– Jag och Svenne (Olsson, förbundskapten) har haft en rätt bra dialog. Jag har sagt att om han inte är riktigt säker på mig så ska han inte ta ut mig. Och han har väl antagligen varit lite tveksam och då har han gjort rätt som valt bort mig. Sedan har jag ingen ambition att åka på mästerskap och sitta på bänken.
Inte?
– Nä, då har jag mycket viktigare och bättre saker för mig. Jag kan arbeta, vara med familjen och träna med Kalix i stället.
Hur är det att följa landslaget hemifrån?
– När det är igång vill man givetvis vara där. Det är så man funkar.
Är snacket om landslaget en laddad fråga?
– Nej, absolut inte. Men eftersom att jag har spelat i landslaget så pass många år (87 landskamper mellan 2006–2016) har det blivit lite som ett andralag för mig. Jag har lärt känna många sköna människor genom åren tack vare landslaget. Det är speciellt eftersom att det inte är samlingar så många gånger per år.
Är det speciellt att dra på sig den blågula tröjan?
– Ja, det är verkligen ärofyllt. Det finaste du kan göra som idrottsman. Sedan kan man tycka att det är få länder som gör upp om guldet. Men att möta Ryssland i ett VM är något utöver det vanliga. Och man måste nästa uppleva en sådan match för att förstå storheten. Det är flera snäpp upp jämfört med en slutspelsmatch.
Är du tillbaka i landslaget i vinter?
– Nej, det tror jag inte.
Är det ett avslutat kapitel?
– Jag vet inte. Men landslaget har jag sett som en bonus sedan jag flyttade tillbaka till Kalix. Jag visste att det skulle bli tufft att behålla min plats när jag flyttade (2013).
Men det gjorde du?
– Ja, jag var för bra helt enkelt. Men det finns hur många bra bandyspelare som helst och det är svårt att säga: "Olov Englund ska spela i landslaget" när vi släpper in väldigt många mål i fjol – mest av alla.
154 mål på 26 matcher ...
– Säkert (skratt). Det säger sig självt. Men samtidigt så tvivlar jag inte på min nivå.
Är du sämre nu?
– Nej, men som jag sa i början av intervjun; Jag var aldrig riktigt inne i zonen under förra säsongen och kan väldigt mycket mer.
Känner du revanschlust?
– Absolut. Jag är sugen att göra en bättre säsong, helt klart. Och samtidigt är det lagidrott och det gäller att vi får rätt bilder som lag också. Det krävs för att vi ska kunna prestera på max – det räcker inte med att en eller två spelare är jättebra. Det är gruppen vi måste få ihop.
Och gruppen håller ni på att svetsa samman nu?
– Ja. Vi har många unga här som tar för sig. Jag behöver inte säga mycket nuförtiden (skratt).
Känner du dig rutinerad?
– Rutinerad? Jag känner mig som en riktig stofil. Nä, men skämt åsido – nog känner jag mig rutinerad – men inte gammal. Jag är 34 år och gillar att "yra".
Hur är du i omklädningsrummet?
– Tystlåten.
Stämmer det?
– Nej (skratt). Nog kan jag spexa till det ibland. Jag gillar när det är tjo och tjim.
Jag har fått bilden av dig som den där perfekta idrottaren som gör allting rätt ...
– Han finns inte. Man måste ha roligt och högt i tak – man måste vara sig själv för att må bra och prestera.