Stefan Vikström
Det är knappt ett målvaktsutkast från Stefan Vikströms hus till närmaste bandyplan.
Vi genar över skolgården och kliver in på Nyborgsvallen. Läktaren finns inte längre kvar. Och det är numera konstgräs på det som förut var en av kommunens flera aktiva bandyarenor.
Stefan Vikström som i bandykretsar går under namnet "Sargvakten" blev frälst av sporten som barn.
– Det brukar jag skylla på farsan, säger han.
Och trots att han växte upp i Kalix, väldigt nära Furuhedsplan som var IFK Kalix hemvist, så åkte han till Nyborg för att spela.
– Farsan var inbiten nyborgare. Gud fasen om jag skulle ägna IFK något.
1983 blev han dessutom en av alla eldsjälar som fanns på byn, när han själv flyttade till Nyborg.
– Samma år som vi beställde huset fick jag blindtarmsinflammation och blev inlagd på sjukhus. En av sköterskorna där var engagerad i NSK och i mitt svaga tillstånd bad hon mig bli engagerad i klubbens plankommitté. "Annars sprättar vi stygnen". Nej, men hon frågade och det kunde jag väl vara. Och på den vägen blev det.
Inbiten NSK:are – och när Stefan Vikström fick höra talas om ett framtida samarbete med IFK Kalix tvekade han först. Men när han tänkte efter var han positiv till satsningen med Kalix Nyborg BK.
Och vilken utdelning samarbetet skulle få.
För 1993 var det folkfest i Kalix när KNBK tog sig hela vägen till allsvenskan, högsta serien i Sverige.
Säsongen 1993/94 beskriver han ungefär som barndomsminnen brukar vara. Bara det fina finns kvar.
– Man minns det med ett guldskimmer. Det var helt otroligt och toppen var ju seriematchen mot Västerås när det var 4 500 i publiken. Det kom bussar från när och fjärran, snittet på året var 2 700. Det var helt magiskt. I dag står vi 100 på matcherna, säger Sargvakten.
Det har gått 30 år.
Men Stefan Vikström har inte släppt taget om säsongen som slutade med att Kalix pressade Västerås SK i fem matcher innan man åkte ut i kvartsfinalen. Nu har han skrivit en 90-sidig bok om laget som för en stund var ett av Sveriges bästa.
– Det är så jäkla roligt att skriva och när jag väl har börjat mala så flyter det på, säger Stefan Vikström.
Konstantin Zalataev var den stora stjärnan i laget.
Han har gjort sig ett namn som bandyskribent. Att med ett eget språk beskriva skeenden i matcher, att lägga märke till detaljer som kanske andra har missat.
Men ännu mer känd är han ju just som sargvakt.
Från andra delen av 1990-talet till slutet av 2010-talet satte han sargen på rätt plats när någon brakade in i den.
Några år senare blev han sargvakt.
Vad är charmen med det?
– Du har ju varit med i spelet. Du står ju på isen. Det går inte att komma närmare. Och man kan få surra en del med motståndare.
Stefan Vikström vaktade alltid sargen som var på samma sida som utvisningsbåset. Så det var inte alltid glada miner han möttes av. När Tommy Österberg och Per Fosshaug satt på var sin sida i båset var det inte läge att gå fram och surra till exempel. Men det finns andra exempel. Johan Jansson-Hydling är en spelare som han i dag kallar vän.
– Han kom kanandes rätt ut genom sargen och det flög sargstumpar åt alla håll. Han reste sig upp, skrapade av sig och tog mig på axeln: "Ursäkta". Sen gjorde "Skuggan" (Fredrik Wikström) ett riktigt Skuggan-mål där han snurrade upp hela Ljusdalsförsvaret. Då kom Hydling och frågade om det ser illa ut att han som motståndare också applåderar.
Efter den matchen har de hållit kontakten. Och även på internet har Stefan Vikström lyckats skapa en community som delar samma intresse.
– När jag är på SM-finalen kommer det ju fram folk som berättar att de är med i min Facebookgrupp och sådär. En från Lidköping var med laget till bortamatchen i Kalix och kom fram och började prata. Vi har träffats med familjerna nu.
Stefan Vikström står numera med anteckningsblock på matcherna och har släppt sargerna.
Stefan Vikström fastnade för "den förbaskat fina sporten".
Men han är en av relativt få som hållit kvar vid intresset i Kalix.
Först fälldes Nyborgs SK. Sedan Karlsborgs BK. Och nu har Kalix Bandy dragit sig ur herrallsvenskan och ska spela i division 1. En av få ljusglimtar är ett damlag som har blomstrat i Kalix.
– Det är fruktansvärt tråkigt. Det är väldigt oroväckande, säger Sargvakten.
– Först trodde jag inte mina ögon när jag läste det. Att det var eländigt visste man ju, men när de första gången på årsmötet pratade om att i värsta fall ge upp allsvenska matchen tänkte jag bara att det var svammel. Så när jag läste nyheten i Bandypuls trodde jag inte mina ögon. Men nu är det bara att gilla läget och för mig personligen spelar det inte någon roll vilken division de spelar i, jag kommer stå där och gnälla i alla fall.
Stefan Vikström