I kväll kommer spelarna i Kalix Bandy att åka in på idrottsplatsens is för årets hemmapremiär i elitserien. De två första matcherna på bortaplan blev förluster och det är väl inte mycket att säga om. Precis som vanligt har Kalix Bandy haft svårt att få till träningstillfällen på stor is. Med nya tränare, nya spelare, blir det också i någon mån ett nytt grundspel som ska nötas in.
På hockeyrink.
Oavsett hur hemmapremiären slutar är det ändå någon slags bedrift att laget finns här. Fjolåret var en sportslig katastrof, laget tog en (En? En!) enda seger på 26 matcher och att man faktiskt klarade av att hitta någon slags väl gömd styrka i truppen lagom till kvalspelet var ett smärre mirakel.
Det här laget är bättre än fjolårets. Demonmålvakten Björn Hellman är hemma igen, nya ryssar ska tillföra spets, det ska gå bättre än sist.
Men sen då? Det är det långa perspektivet som oroar mig.
Naturligtvis minns jag när hockeylaget storsatsade på 90-talet och försökte locka stormålvakten Peter Åslin till klubben. Naturligtvis ser jag Assis framgångar i elitettan, naturligtvis vet jag att orten har en fin längdverksamhet, naturligtvis märker jag att IFK fått till en finfin herrverksamhet lite i skuggan av länets stora fotbollselefanter.
Men när jag – och många andra – hör orten nämnas är den första bild som dyker upp i skallen det lackröda nystanet. För mig är Kalix en bandyort, har alltid varit det, kommer alltid att vara det.
Jag undrar bara om den inställningen verkligen är korrekt längre.
Under fjolåret snittade hockeylaget i tredjedivisionen nästan 200 fler åskådare än bandylaget i landets högsta. Under sommaren har Assis damer nästan nått upp till samma snitt. Hur viktigt är egentligen bandylaget för invånarna i Kalix? Har det blivit något som man tar för givet – eller är det så sorgligt att man helt enkelt inte bryr sig längre?
Behövs ens Kalix Bandy?
Frågan är medvetet provocerande och inte så lite existensiell, för plötsligt kommer vi in på varför en idrottsförening egentligen finns till. Där hamnar vi rakt in i betraktarens öga.
För att ungdomar ska ha något vettigt att göra med sin fritid? Visst.
För främjandet av kollektiv fostran och kamratanda? Absolut, om du kommer från 1800-talet.
För fansen? I så fall ligger Kalix Bandy skrynkligt till. Eller?
Om det nu finns ett intresse som är större än vad publiksiffrorna visar – varför omsätter inte Kalixborna det i ett par besök på IP?
Det har gjorts vetenskapliga undersökningar i ämnet, de flesta dock på den amerikanska marknaden. Den professionella idrott som bedrivs i USA liknar bandy på samma sätt som en tiorättersmeny på Eleven Madison Park i New York liknar filtallriken jag åt i morse, men jag tror ändå att det finns en del att hämta där.
Det har visat sig att tre faktorer sticker ut när det gäller att locka publik till arenorna.
För det första: Anknytningsfaktorn. Det är viktigare än man kan tro att folk känner igen spelarna, vet vilka de är och vad de står för. Det där blir naturligtvis svårare i valfri amerikansk storstad än i Kalix, där målaren som tapetserade ditt vardagsrum i morse vaktar kassen i kväll. Att Kalix har både ryska och finska spelare i truppen förändrar inte det faktum att det här i grund och botten är bygdens lag.
För det andra: Det sportsliga resultatet – och där har inte klubben direkt rosat marknaden. Kalix Hockey, till exempel, är i absoluta siffror naturligtvis ett betydligt sämre lag. Men hockeylaget har ändå hållit till i toppen av sin serie och skapat ett större intresse tack vare det. Inte ens under sina bästa säsonger sedan återkomsten till elitserien har Kalix Bandy kunnat utmana om en slutspelsplats.
Den tredje faktorn? Att klubben når igenom bruset, att man skapar en atmosfär som gör att folk faktiskt väljer en match istället för vad det nu är som lockar i vanliga fall. Men kom igen, det är Kalix, jag har bott där själv – så stort är inte utbudet…
Klubben har gjort många bra saker de senaste åren, bandyspelandet i de lägre åldrarna ökar faktiskt och klubben har flera pojk- och flicklag. Det hjälper till att öka intresset – men för att verkligen få fart framåt tror jag att det skulle behövas en succésäsong för a-laget.
Är det den här? Sannolikt inte – men än så länge kan allting hända.
I kväll kommer spelarna i Kalix Bandy att åka in på idrottsplatsens is för årets hemmapremiär i elitserien. Jag kommer i alla fall att vara där, har längtat efter doften av grillkorv och kyla, efter andedräktsrök och ljudet av handskar som applåderar Johan Sundquists senaste mål, Björn Hellmans monsterräddning eller Olov Englunds vältajmade brytning.
Nu börjar det.
För Kalix Bandys skull hoppas jag det slutar väl.