I ett antal år har den stått och förfallit, Frejabacken med en K-punkt på 45 meter och ett backrekord på ytterligare ett par meter. Men en gång i tiden utgjorde anläggningen något av en kärna i svensk backhoppning.
Redan till Sankt Moritz 1948 höll Koskullskulle på att få en OS-hoppare – och under 1950-talet började den lilla orten dominera svensk backhoppning. Namn som Holger Karlsson, Tord Karlsson, Olle Martinsson, Kurt Elimää och Lennart Elimää förde traditionen vidare.
Liksom Janne Holmlund, som också representerade Koskullskulle AIF. Han är måhända mest känd för sitt dramatiska fall i den stora backen vid VM i Lahtis 1978, men Holmlund hade en fin karriär med flera fina placeringar i internationella sammanhang.
Holmlund och de andra hoppade alla i Frejabacken när de var unga. Precis som Jan Boklöv, Koskullskullesonen som kom att bli svensk backhoppnings stora stjärna. På 80-talet utvecklade Boklöv den numera helt vedertagna V-stilen, som fick honom att hoppa flera meter längre än sina konkurrenter.
Boklöv flög hela vägen till seger i den totala världscupen 1988–89. Men det var i Frejabacken allt började.
– Det var ju den backen jag hoppade i fram tills jag var 16 år. Sedan flyttade jag och då var ju inte den backen aktuell mer, men grunden kommer från den backen, säger Jan Boklöv.
I Frejabacken lärde sig Boklöv backhoppningens (dåvarande) grunder. Det var där han gjorde sig redo för att ta sig an betydligt större backar och uppgifter.
– I små backar måste man göra rätt för att hoppa långt, i större backar kan man utnyttja farten. Ska man ändra något eller bli bättre gör man det lättare i en liten backe än i en stor. När teknik och rörelse fungerar i en liten backe fungerar det väldigt bra i en större, säger Jan Boklöv.
Han minns inte när han gjorde sitt sista hopp i Frejabacken.
– Jag har ingen aning. Jag började skolan -82 och kanske kom dit -84, -83 eller -84. Sedan var den backen för liten.
Då hoppade du aldrig med V-stilen i Frejabacken?– Nej, det har jag aldrig gjort. Det kan jag inte ha gjort.
Under tisdagen startade arbetet med att riva den klassiska backen.
– Kommunen har varit på oss för flera år sedan om att den måste rivas eftersom ungarna far och klättrar i den. Så vi tänkte att nu passar vi på, säger Koskullskulle AIF:s ordförande Ove Carlsson.
– Men det är ett minnesmärke som försvinner. Det är lite vemodigt, men vad ska man göra?
Rivningen framkallar känslor hos Jan Boklöv också.
– Det är ju en historia som finns i den och den plockas också bort nu.