Nöööööööööööööööööööööö! ”PALERMO!” .
Det första är ett försök att beskriva ljudet som uppstår när man drar i den röda nödbromsen i På Spåret. Det andra mitt svar på tiopoängsnivån, just efter att det klassiska ”Vart. Är. Vi. På. Väg?”
har uttalats.
”Vi reser mot landets femma, där Stockholmsförort gjorde avslut som älva i rosa” var ledtråden.
En sjukt nöjd, stolt, triumferande och stoltserande Sebastian som sitter och väntar in de när tävlade i dressinen och i första klass famlar efter svaret? Nej.
En nästan lite skamsen man som fortsätter att lyssna på de tävlandes vilda chansningar och spånande i fel världsdelar medan tåget rullar mot färre poäng. Om inte skamsen så i alla fall definitivt inte en stöddig och skrytnöjd man.
Trots att gudarna ska veta att Slutsignalens inledande poänginhåvande inte är en vanligt förekommande företeelse. Den är lika sällsynt som fungerande norrbottniska gräsplaner i mars.
Hur kommer det sig då att inte firande och jubelscener inträffar om man fullständigt älskar På Spåret, mycket sällan har rätt och nu sopar in en tiopoängare , undrar du?
Svaret är att jag inte vill kunna ta saker på sportrelaterade obskyra fakta. Det är doping. Jag räknar det inte. Jag vill kunna att spanska ridskolan har anor från 1572, då den grundades som en ridakademi knuten till det habsburgska hovet där adelsmän kunde utbilda sig i den klassiska ridkonsten. Att Kilimanjaro har en unik växtlighet såsom jättekorsört i tuvgröe och andra växter som är anpassade till att leva i alpin miljö.
Om jag skulle ta ett resmål på åtta poäng baserat på dessa kunskaper skulle jag bjuda mitt sällskap på målgester som sydamerikanska fotbollsspelare skulle tycka var överdrivna.
Men inte om jag vet att Glenn Strömberg började en lovande pingiskarriär i Lerkils IF. Det ger inte utdelning på min mentala poängtavla.
Jag är inte bra. Inte en av dem som sitter framför skärmen och mumlar - eller ens tänker - att jag inte hade gjort bort mig i På Spåret. Jag vet att jag hade det och tänker snarare i varje avsnitt ”herregud, vad det hade gått åt helvete att sitta där i dressinen”.
Jag menar att om man får blackout halvliggandes i soffan hemma i Karlsvik. Hur ska det bli i strålkastare som framkallar mer än 40-gradig värme framför mer än två miljoner tittare?
Det största problemet är förstås inte blackouterna där hemma. Största problemet är de stående luckorna. Inte att man ”Åhhh veeeeet vad kungens son heter egentligen… Något på prins Carl… Näh. kommer inte på det nu” utan problemet är ju förstås att jag inte har en susning om Nassau är Bahamas huvudstad.
Jag tycker nästan osunt mycket om På Spåret och prisar SVT play som innebär att jag inte har behövt missa ett avsnitt på åratal. Jag har i ett skolarbete fått prata med producenten för programmet och jag har nästan aldrig varit mer starstruck. För att inte ödsla mer av din tid på att beskriva hur mycket jag tycker om programmet kan jag bara förklara att mitt enda problem med att tatuera in ”vart är vi på väg?” är att jag inte vet hur jag ska skriva det för att få till de rätta konstpauserna.
”Vart är vi på väg?” Eller ”vart–är–vi–på–väg?” Eller ”Vart. Är. Vi. På. Väg?” Det sistnämnda ligger bäst till.
Många gillar På Spåret, många håller med om att det hade varit omöjligt att delta men en vanligt förekommande invändning av ickefrälsta är att det är för svårt. Jag håller inte alls med. Jo, att det är för svårt att delta eller att ha en chans att vinna eller att ens få hälften av de tävlandes poäng ens hemifrån. Men det är inte svårt att njuta av deras briljans eller av programledarnas och hela programmets trygghet.
Jag önskar bara att jag var lite bättre på krig, kungar och konst än på bollar, backar och Baresi.
Man skulle ju här kunna passa på att hylla sportens värld istället. Att idrottskunskaper inte är bortkastade och leder till att man kan saker om Barcelona även utanför FC.
Jag har bara inte riktigt kommit dit ännu, utan är kvar i att det inte räknas. Troligen efter många års inpräntande att sport är ”vuxna män som jagar en puck” och andra trötta säg. Visst är det överdrivet intresse för sport många gånger och jag inte på något sätt ute efter att den behöver mer utrymme eller att matcher och resultat behöver mer uppmärksamhet. Naturligtvis. Det är redan rimligt enligt mig, så att det räcker och blir över enligt andra. Jag kan verkligen hålla med om tveksamheten i att en målvakt med fiaskostämpel som lämnar ett hockeylag uppmärksammas mångfalt mer än en kirurg som utför precisa operationer.
Men kanske är det läge för idrotten att bli hyllad som allmän bildare.
Att det ska vara lika fint att kunna Palermo för att Nacka Skoglund avslutade anfall i tröja nummer älva, som att Palermo grundades på 700-talet av feniciska handelsresande. Jag har själv en bit kvar att vandra på den vägen.