VM-krönika: Stafetten blev en skuffelse för Sverige
Utan Charlotte Kallas magnifika genombrott vid sidan av Mats Larssons silver i sprinten, hade nog de stora domedagsprofetiorna redan serverats i media.
Damstafetten i går var en taktisk triumf för Finland och tidigare svenske förbundskaptenen Magnar Dalen. De satsade på knock out och planerna höll till punkt och pricka.
När Virpi Kuitunen gjort sitt jobb, slitit sönder fältet och skaffat finskorna en rejäl ledning som Aino-Kaisa Saarinen på den andra klassiska sträckan förvaltade lika elegant så var guldet i princip klart. Med fristilsstarka Riitta-Liisa Roponen på tredje hölls avståndet och då blev det även lugnt för det enda osäkra kortet, Pirjo Manninen, på sista. Men Rovaniemi-tjejen höll också hon stilen fram till en överlägsen triumf, som jag bara kan buga för.
Det var en snygg triumf och efterlängtat i vårt östra grannland efter många tunga år. Stafettens mest spekatulära inslag var nog tyskan Evi Sachenbacher-Stehles körning på slutsträckan. Den glada Wolfgang Pichler-tränade tyskan ryckte ifrån Britta Norgren i de tunga backarna och på platten in mot mål fick hon syn på norskan Steira, och svisch var hon förbi henne också med krafter som ingen kunnat ana.
För svenskt vidkommande blev stafetten en skuffelse, och jag förstår verkligen Britta Norgrens frustration efter ännu en fjärdeplats i ett stort mästerskap. "Det känns för jävligt", sa hon och menade verkligen vad hon sa.
För att lyckas i en stafett gäller det alla åker bra. I laget i går var det bara vår VM-hjälte Charlotte Kalla som gjorde ett riktigt bra lopp och vann sin stafettsträcka. Hon fortsatte i samma stil som tidigare under Sapporo-VM och gjorde nu sitt tredje starka VM-lopp (placeringarna 7-5-4), vilket är ett fantastiskt genombrott för nittonåringen från Tärendö. Jag tycker förstås att det är synd att hon inte fick någon medalj med sig hem, men som skrivet, hennes tid kommer. Närmast tror jag på en rejäl medaljskörd för henne i stundande junior-VM i italienska Tarvisio.
Lina Andersson brukar vara säker i stafetter, men gjorde nu ett svagare lopp än väntat. Det var ingen genomklappning på andra klassiska sträckan, som länsåkare tidigare gjort i mästerskapsstafetter, men hon kan så mycket bättre. En förkylning och problem med luftrören kan förklara, men Lina konstaterade själv före loppet att allt kändes bra, och då skulle jag också ha tagit ut henne om jag varit kapten.
Lina var nia på sträckan och med facit i hand hade det kanske ändå varit bättre att kasta in formstarka Sara Lindborg, men det får vi aldrig veta.
De unga svenska tjejerna får nu vänta två år på en ny chans att bryta den otrevliga trenden att missa pallen och bli fyra i de stora mästerskapstafetterna. De har denna säsong visat att de har vinnarkapacitet i världscupen. Inför framtiden är det upp till bevis, även i VM och OS.
I dagens herrstafett ställer Sverige upp med samma kvartett som tog brons i OS förra året. Ordningen sinsemellan blir dock en annan, och inte mig emot. Jag litar på Mats Larsson som startman i klassisk åkning, även om sprintsilvermedaljören varit lite upp och ner i sitt distanstävlande denna säsong. Mathias Fredriksson på den andra klassiska sträckan tror jag också är en klockren uttagning. Mathias är i god form och trivs i kamp man mot man. Johan Olsson ville inte ta slutsträckan, men kan i toppform göra underverk på tredje sträckan. Olsson har haft en osannolik osis i det här mästerskapet, krock med en ledare och snöoväder. Vänder lyckan nu? Hoppas det. Anders Södergren på sista känns tryggt om flera åkare tampas och det blir hög fart. Det stora problemet är att han inte är någon spurtare på upploppet, men jag utgår från att taktiken är att rycka mycket tidigare än så.
God tur!
Så jobbar vi med nyheter