Tiden går - minnet består

Året är 1994. Matchklockan i Globen visar 18.13 av sista perioden och stora delar av Boden håller andan framför radioapparaterna.
AIK:s Rickard Franzén har avsiktligt flyttat den egna målburen och domaren Roger Öberg ger Bodens IK två förmånliga valmöjligheter - AIK-utvisning eller straff. Dåvarande tränaren Niklas Wikegård behöver aldrig någon betänketid och bestämmer sig för det senare. BIK behöver ett mål och lyckas de är elitserieplatsen blott två minuter bort. Dessutom har laget seriens i särklass bästa straffläggare i Ulf "Sasse" Sandström.
Hemmapubliken, drygt 11.000, visar tydligt sitt missnöje över domarens beslut och olika föremål haglar in på planen. Stämningen beskrivs av många som obehaglig och speakern tvingas lugna AIK-fansen - de ökända Black Army.
Isen måste spolas om och under det drygt 20 minuter långa uppehållet som följer brottas Ulf Sandström med alla de möjliga tankar, funderingar och scenarion. Det är han som ska göra det.
- Klart man funderade en hel del. Ska jag göra si eller så, eller som jag alltid har gjort, berättar Sandström.
Valet föll på det senare. En snabb dragning i sidled och pucken mellan benen på målvakten. På ett tiotal försök tidigare under säsongen hade det inte misslyckats en enda gång.
Men nu var det Rolf Ridderwall som "Sasse" skulle överlista. En av dåtidens mer rutinerade burväktare med både VM och OS på meritlistan.
Resten är historia. Ridderwall räddade och Sandström fick bära en hel kommuns besvikelse på sina axlar.
- Vi hade suttit länge i omklädningsrummet under tiden som isen spolades om och hunnit bli kalla. När vi sedan kommer ut igen är lägga en straff det första jag ska göra. Det är inte lätt för någon och var verkligen ingen hit, minns Ulf Sandström.

Bittert minne
Han svarar vänligt på frågorna om
-94 men i undertonen finns en stilla vädjan om att låta gammalt vara glömt. Och vem kan klandra honom. "Sasse" berättar att det de senaste tolv åren har hänt minst en gång i månaden, utan undantag, att någon känt igen honom och velat prata om straffmissen.
- De som är idrottsintresserade kommer fortfarande ihåg. I mitt jobb som säljare åker jag runt och träffar mycket folk och när jag presenterar mig är det alltid någon det kopplar för. Men när de börjar ställa frågor brukar jag förklara att det räcker så, att de vet vem jag är.
Känns det bittert att folk oftast bara minns just den enskilda händelsen då din karriär kommer på tal?
- Självklart. Jag menar, jag har gjort andra saker än att lägga en straff. Men samtidigt var det en stor grej och har en viss förståelse att det har etsat sig fast hos folk, säger Ulf Sandström.
Ulf Sandström slog igenom med dunder och brak i elitserien som 20-åring. På 38 matcher med Modo gjorde han 26 mål och nio assist. Ett facit som imponerade så pass att "Sasse" blev uttagen till Calgary-OS -88. Sverige åkte senare därifrån med en bronsmedalj och med Sandström som ett av turneringens stora svenska utropstecken.

Tvekade över NHL
- Det är väl det största man varit med om i hockeykarriären, då man fick vara med och leka med dom stora pojkarna, säger Ulf Sandström.
Inte långt senare blev den skridskosnabbe forwarden erbjuden ett envägskontakt av NHL-klubben Chicago Blackhawks. Men en viss tvekan från Sandströms sida gjorde att den möjligheten rann ut i sanden.
- Så här i efterhand grämer dig mig lite att jag inte nappade och tog chansen, berättar han.
I stället tog karriären en annan vändning och några mindre lyckade säsonger i elitserien gjorde att "Sasse" via Luleå Hockey hamnade i Bodens IK.

Står inte vid sidan om
Efter 1994 gjorde han ytterligare en säsong i BIK-tröjan innan flyttlasset gick österut till grannlandet Finland och KalPa i högstaligan.
- Under tiden där försvann motivationen successivt. Spelstilen var en helt annat än i Sverige och jag hade svårt med språket. Jag kände inte samma glädje längre, berättar Ulf Sandström.
Vistelsen i Finland blev bara ettårig och han valde att avrunda karriären med en handfull matcher i Boden. Beslutet att lägga av blev inte svårare då en läkare undersökte ryggen och gav honom just det rådet.
- Det kändes bra när jag väl hade bestämt mig. Jag var 30 år och tyckte inte heller att hockey var lika roligt som tidigare. Då finns det ingen anledning att hålla på, säger han.
När Ulf Sandström väl klippte banden till ishockeyn lämnade han inget åt slumpen. På åtta år har han knappt satt sin fot i en ishall.
- Jag är inte en person som står vid sidan om. Jag har inte det intresset. Någon enstaka gång har jag varit i Coop Arena och sett Luleå Hockey spela men inte mer än så, berättar Sandström.
I dag är det en annan idrott som tar upp största delen av hans tid. För att hålla igång kroppen ger sig "Sasse" ut i skidspåren flera gånger i veckan och ställer ibland även upp i tävlingslopp.
- Jag är ingen person som gillar att ligga på latsidan utan har ett behov av att röra på mig. Skidåkning är perfekt för mig. Det känns kul att ha börjat med nåt sånt i livet.

"Inget att klaga på"
Två gånger har "Sasse" ställt sig på startlinjen i Vasaloppet - 2006 och 2003. Nu senast var han 1180:e åkare i mål av 15.000 deltagare.
- Mitt mål var att komma bland de tusen bästa men samtidigt för man vara glad att man tar sig i mål över huvud taget, säger han och skrattar.
Ulf Sandström och hans familj bor fortfarande kvar i Boden och själv jobbar han på Papperskedjan i Luleå.
- Jag trivs bra med tillvaron. Jag är frisk och kry och har inget att klaga på.
"Sasse" har sedan länge lämnat straffmissen i Globen bakom sig och hoppas att andra ska göra likadant.
- Det börjar bli ganska uttjatat nu, säger han.