När Luleå Segelsällskap, länets äldsta idrottsförening, nu drar igång sin jubileumsregatta och firar fantastiska 125 år känns det enkelt att peka ut den verkliga höjdaren i den anrika klubbens historia. Det är förstås världsevenemanget, VM för tolvor, sommaren 1988. Det var en idrottsfest, som jag och alla andra som var med då, aldrig ska glömma. En fest vi säkert aldrig mer får uppleva på dessa breddgrader. En unik, ja, rentav magisk höjdare i alla avseenden. Det var tävlingen som egentligen var på tok för stor för Luleå, och som också fick en ekonomisk baksmälla i kölvattnet. Den delen har dock alla Luleå-bor och skattebetalare för länge sedan svalt. Glömt. Tänkt bort. Nu finns bara ljuva minnen kvar. Minnen från den tio dagar långa seglarfesten, som bjöd på högklassig idrott i goda vindar med seglingssportens allra hetaste världsstjärnor i mäktiga båtar, som tidigare krigat om självaste Americas Cup, på plats. Ett väder som Luleå aldrig sett maken till i månadsskiftet juni-juli, och en dundrande folkfest som drog ut alla Luleåbor och tillresta på gatorna för att svänga både en bägare, och sina lurviga. Det kändes som en karneval i Rio förflyttad till nordliga Luleå. Och solen den sken. En stor fet sol dygnet runt. Varenda minut som världsmästerskapen pågick. Solen vek ner sig först när alla seglare åkt hem. Jag kan inte mycket om segling, men jag gillar att vara på havet och sjön, och jag vill verkligen hylla styrelsen i LSS, och inte minst den drivande kraften och ordföranden 1988, bilföretagaren Martin Lindström, som vågade språnget att ta på sig VM-arrangemanget 1988 på kort varsel. Satsningen var lite av en vild chansning från ett antal entusiaster med äkta passion för seglingssporten, men satsningen gick hem och har lämnat oförglömliga minnen hos Luleå-borna. Det räcker, och är betyg nog. På tidningen jobbade vi som galärslavar. Det var puls på redaktionen från morgon till sen kväll och natt. Vi gjorde reportage, och ritade sidor. Hela allmänna redaktionen och sporten var involverade, och vi gjorde bilagor som vi var oerhört glada och stolta över. Vi var bäst i stan. Inte minst var vi stolta över vår krönikör Hans Bauer, som vi engagerat och som var en Expert med stort E. Han visste och kunde allt, och var även en underbar person att umgås med under de tio tävlingsdagarna.. Till sist var det favorittippade australiensiska Kookaburra III med Peter Gilmour vid rodret som vann, efter två raka i finalen mot japanska Bengal. Men mest höll jag nog tummarna för hemmafavoriterna New Sweden, med Olle Johansson som rorsman, som länge var med i toppstriden, och som till slut kom trea. Luleå SS av i dag ordnar inga spektakulära världstävlingar, klubben har begränsade ekonomiska resurser och dras med en stor brist på funktionärer, som behövs för att köra krävande. tävlingsevenemang. Men intresse finns. Intresset för segling i sjöstaden Luleå, som betytt så mycket i historiens ljus, och även betyder mycket i framtiden. Det är många unga killar och tjejer som vuxit upp med seglingen, vare sig det handlar om en plats i den lilla OK-jollen , i seglarskolan, eller som gast i pappa och mammas egen segelbåt. Kulturen finns där, och den tryggar framtiden. - Det går upp och ner, sa dagens ordförande Hans Kempén, när jag träffade honom ute vid klubbens fina jollestuga på Granudden förra veckan, och så är det nog för alla idrottsföreningar. Jag är dock säker på att Luleå SS aldrig mer kommer att arrangera ett mästerskap som VM för 12-or. Kanske inte heller ett OK-jolle-VM, som året innan, 1987, var tävlingen, gnistan, som tände glöden i klubben för att också ge sig på jätteevenemanget, 1988. Men kanske kan någon annan stor tävling av nationell dignitet sjösättas i Luleå i framtiden. Det vore trevligt, men viktigast av allt för LSS är ändå att sköta ungdomsverksamheten, och seglingsskolorna, till fromma för seglingskulturen i stan. Luleå Segelsällskap är Norrbottens äldsta idrottsförening, som jag lyfter på vegamössan för. 125 år imponerar. Lycka till på färden mot framtiden.
