Ibland är beslutsvägar korta och bilvägar långa.
När vi som bäst funderade på vilken bevakning vi skulle ha på skid-VM och kom på idén att dra ner med en husbil tog det ungefär 10 minuter innan vi fick grönt ljus från bossduon Öhrlund och Ehnbom.
Heders till dem.
Resan tog från söndag morgon till tisdag morgon, det tog lite längre än tio minuter kan jag avslöja.
Att planera en VM-resa parallellt med en stugrenovering och all administration det kräver samtidigt som det ”vanliga” jobbet tagit sin tid har varit tufft.
Eller vad säger jag?
Sanningen är ju att jag minst tio gånger bara velat sätta mig ner på golvet och skrika, alternativt gråta, kanske supa.
Eller inte varför alla tre samtidigt?
Men det har jag inte gjort.
Och nu är vi här, 229 mil senare.
Resan gick bättre än väntat, inga större missöden. Om man nu inte räknar in att köra på autobahn i snöstorm som ett missöde men som härdad norrbottning vore det ju för klent att säga att det är en motgång.
Inga missöden med husbilen – men själv är jag en sjukt stor klåpare eftersom jag redan fipplat bort mitt VISA-kort på ett sätt som kommer att gå till historien. Låt mig säga så här, husbilen bär på en hemlighet.
Och den ska jag avslöja inom sinom tid på skid-VM-bloggen på kuriren.nu.
Och jag har fler på lager.