Stickspåret: Bara att bita ihop
I bland kan det dock bli problem, ofta när man ringer till vårt grannland Finland där den engelska nivån rent generellt verkar vara lägre än i Sverige.
Det brukar hacka betänkligt och när den man pratar med är dålig på engelska så dras man med i fallet.
Här i Tjeckien är det ännu värre.
Bara för en timma sedan lackade kollega Wälitalo ur på några snubbar som inte kunde berätta om deras bar serverade någon mat eller ej. Och när Wälitalo frågade om det var 220 volt elektrikerna kopplade in i vår bil skrattade de bara. Ett skratt som egentligen sa: ”Vi fattar inte vad du säger men om vi garvar lite grand så frågar du kanske inte igen”. Känns tryggt. Värsta exemplet var när en funktionär som skulle visa folk vilken väg de skulle köra inte kunde engelska. Fel man på fel plats, liksom.
Som så många gånger hittills på resan slutade det med att vi står och hackar fram några fraser för att sedan stirra in i några oförstående ögon följt av en pinsam tystnad.
Sedan följer teckenspråk.
Därefter frustration.
Allt brukar sluta med att de klämmer fram ett ”No” och skakar på huvudet.
Som tur var är alla vänliga, de gör sitt bästa. Och det är ju trots allt det viktigaste.
Visst är det?
Så jobbar vi med nyheter