Stellans slutsignarl: En mjuk landning på tuff debut

Det händer inte ofta, men de återkommer. Värst hittills var den där gången när jag högst oväntat blev nedskjuten på ett snabbköp. Ingen vidare munter upplevelse kan jag meddela. Vanligast är dock som sagt fall från hög höjd. Och den här gången var jag tydligen förberedd eftersom jag hade knäppt på ett par skidor på fötterna. Backhoppning alltså. 90 meter utan bromsar. En iskall vind som ven i öronen under sex-sju sekunder. Och sedan... Svisch. Ingen vacker syn direkt utan en prestation helt utan stilpoäng. Bara panik och ett desperat försök att bromsa farten och samtidigt hålla balansen. En flygande fågelskrämma. Varför jag dragit på mig backhopparutrustningen framgick inte. Inte heller hur jag tagit mig högst upp i backhoppartornet. Till fots antar jag, men ändå. Stellan och backhoppning ligger vanligtvis väldigt, väldigt långt ifrån varandra. Vissa människor med koll på det undermedvetna hävdar att drömmar berättar något om oss själva och våra liv. Min nyfikenhet är väckt. Jag vill väldigt gärna veta. Jag har funderat över min backhoppardebut och insett att det finns fler vintersporter som får mig att rysa. Eller rättare sagt sporter som jag aldrig kommer att testa. Inte i min yrkesroll och definitivt aldrig i det civila. Möjligen sovandes då. Backhoppning. Redan nämnd och får väl ses som den stora favoriten över mardrömsscenarion. Ett utdraget fall, fäktande armar och en garanterad kraschlandning. Störtlopp. Minnet av mina elaka Elan-brädor dör aldrig. Inte heller minnet av Stenmarks försök att tygla fartgrenen för att kunna ta hem världscupen 1979-80. Kung Ingemar hamnade i en sjukhusbädd i Italien. Rodel. Ligga på en kälke i över 100 km/t nedför en kurvig isbana - med fötterna före? Kommentar känns onödig. Bob. Lite av rodel-light. För här får man ju faktiskt chansen att dela på skräckupplevelsen med flera andra. Att skrika i kör. Min alpina mardröm slutade inte med en kraschlandning. Inte heller blev det någon OS-medalj. Jag landade mjukt bland täcken och kuddar i den egna sängen och väntar med spänning på mitt nästa hopp. Eller vad det månde bliva. Tunna nerför Niagarafallet kanske. Till sist; Konståkning och piruetter. Hur bär de sig åt egentligen, Majorov och alla de andra isstjärnorna? Själv klarar jag av att snurra ett varv hemma på vardagsrumsparketten när det ska busas med ungarna. Sedan snubblar jag automatiskt iväg in i ett annat rum - totalt yr i mössan. Har försökt fokusera blicken men ser bara ut som en stirrig zombie. Förslag? Någon?

Stellans slutsignarl: En mjuk landning på tuff debut

Jag har haft en sådan där läskig trilla-ner-för-stupet-dröm. En domedagsupplevelse.