Jag tror det är ungefär tre år jag har frilansat åt Kuriren och vissa jobb minns man så klart bättre än andra. De flesta som klistrat sig fast i hjärnan är de gånger då man fått lite större uppdrag eller då det helt enkelt har gått riktigt bra. Det finns dock jobb som jag mer än gärna skulle glömma, men som det inte finns en chans att jag kommer glömma. Det var den 9:e augusti förra året jag skulle och skriva veckans match mellan Alterdalen och Lillpite i division IV. Det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Allt började i vanlig ordning med att jag fick ett samtal från den nuvarande sportchefen på Norrbottens Kuriren, Magnus Tosser. Tosser ville att jag skulle skriva och fota veckans match mellan Alterdalen och Lillpite. Jag som gillar fotboll tackade ja direkt.
Dagen för jobbet kom. Strax innan jag skulle fara slog det mig att jag inte har någon aning om vart jag ska någonstans. Jag gick in på Norrbottens fotbollsförbunds hemsida. Där såg jag att Alterdalen spelar på sin hemmaplan Holma. Det hjälpte inte mycket för en oerfaren man som mig. Jag ropade dit min pappa utan den minsta förhoppning om att han skulle kunna hjälpa mig.
- Ingen aning om var det ligger, fick jag till svar från min käre far.
Skräll, tänker jag för mig själv och letar vidare.
Till slut tycker jag mig ha en närmast felfri uppfattning om vart jag ska. Något försenad kastar jag kameran över axeln, tar blocket i handen och sticker i väg.
Normalt sett brukar jag vara lite smånervös när jag inte vet exakt vart jag ska någonstans, men den här gången känns det inte som att någonting kan stoppa mig.
Vad som händer sedan är historia. Tyvärr kan jag för er som var intresserade av några geografiska punkter för min bilfärd inte uppge några då jag faktiskt inte har den blekast aning om vart jag kört. Jag visste att när jag från Boden sett kört mot Älvsbyn, men sedan svängt av mot Piteåhållet hade någon mil kvar innan jag skulle ta höger och "i stort sett" vara framme.
Jag körde på den ena grusvägen efter den andra. Jag for på vägar som tog slut. Jag vände om gång efter gång.
När jag insåg att matchen börjat och att jag absout inte var framme tog jag det tuffa beslutet att ringa och be om hjälp.
- Tjena farsan. Eeeh, jag är lite vilse. Ta upp kartan på datorn och säg hur jag skulle fara.
Jag fick en förklaring från min far som tyvärr inte riktigt hjälpte eftersom jag inte visste vart jag var.
Till slut fick jag den mest genialiska idén på hela färden. Jag kollade upp numret till Alterdalens tränare för att få en vägbeskrivning av honom. Utan förhoppning om ett svar eftersom att matchen redan börjat ringde jag ändå och efter några signaler fick jag ett svar. Jag bestämde mig för att låta några snäpp lugnare än vad jag var.
- Ja, tjena. Det här är Adam Andersson från Norrbottens Kuriren. Hur går matchen?
- Öh, va?
- Alltså, jag såg på nätet att du var tränare i Alterdalen och jag är på väg till er match, men jag hittar inte riktigt.
- Jag bor i Stockholm och det var då mer än ett år sedan jag tränade dem, men det tips jag kan ge dig är att när det känns som att du har kört så fel det bara går, då har du kört rätt, hör jag stockholmaren säga.
Jag bestämde mig för att följa tipset. Jag tänkte att jag kör tills jag kommer någonstans där det finns någonting som kan få någon att hjälpa mig, och det är då det händer. När det kändes som att jag inte kunde köra mer fel så hittar jag den legendariska planen "Holma".
Lyckan är bortom all gräns då jag hittar anläggningen som troligen inte kommer arrangera så hemskt många mästerskap de närmaste åren. Ungefär 22 minuter återstår av drabbningen mellan dessa storslagna division IV-lag då jag inser att jag för första gången ska ta en bild på en fotbollsmatch.
Från och med den dagen beundrar jag fotografer enormt. Sedan vill jag även gratulera den människa som fick linsskyddet till min systers kamera. Jag bjuder på det.
Så även om det mot all förmodan skulle bli sol och 32 grader varmt under de här två veckorna jag ska sitta inne på redaktionen kommer jag inte klaga en enda gång. För jag vet i alla fall vart jag ska.