Tiderna förändras och oftast till det bättre. Att blicka bakåt tenderar ofta att bli vad det blir eftersom man ser det man vill se och glömmer det som inte passar in i helhetsbilden.
Att hitta profiler bland dagens atleter är kanske inte jättesvårt. Jag skulle kunna namndroppa flera namn på lokal, nationell och internationell nivå och motivera detta så det räckte till flera krönikor. Den gemensamma nämnaren är att de alla är profiler främst tack vare sina färdigheter och talanger inom respektive sport.
Det är såklart imponerande på sitt sätt men jag vill gärna hitta ett mervärde hos utövarna för att de ska bli personliga favoriter på fler sätt än bara sin talang.
Ta Lionel Messi som ett exempel. Inte många säger väl emot att han är 2000-talets främste fotbollsspelare eller ens att han är uppe på samma nivå som Pelé och Diego Maradona.
Rekorden och prestationerna är på en egen nivå. Vad har vi mer utöver det?
En villkorlig dom på 21 månader för skattebrott som väl egentligen mest berodde på hans pappas hantering av pengarna. Utöver det är det en smått skandalfri herre med sin naiva glädje till spelet som främsta kännetecken.
Jämför han sedan med Maradona vars samlade register av tokerier är lång.
Det är dopningsavstängningar, utomäktenskapliga barn, kokainmissbruk och journalister som beskjutits med luftgevär vilket allt har byggt myten om legendaren.
Zlatan Ibrahimovic pratade en gång om att han var tvungen att få lov att vara ett original för att prestera som bäst. Annars hade han varit en sämre spelare. Att hitta fler aktiva spelare i samma kategori var inte särskilt lätt. Mario Balotelli och Antonio Cassano var en skön duo av oförutsägbarhet.
Moritz Volz var en rolig tysk som hävdade att han älskade David Hasselhoff. Österrikaren Paul Scharner färgade sitt hår ofta och kallades weirdo av en lagkompis.
Dessa exempel är trots allt anomalier för ju mer sporten blir specialiserad och mer utvecklad, desto färre excesser finns det plats för. Det räcker med att Arsenals Jack Wilshere ska ha fotats med en cigarett i munnen för att drevet går i gång.
Ta bara den i lungcancer nu bortgångne Johan Cruyff som kombinerade att vara sin generations främste med att röka. Eller ta Preben Elkjaer som är en annan av mina favoriter. Han rökte regelbundet under sin aktiva karriär och personifierade den galne och skicklige dansken.
Efteråt har han lagt ner rökandet eftersom han bara ville visa att man kunde vara en elitatlet samtidigt som man rökte.
Hur många nu aktiva skulle ens resonera i sådana banor? Kroaten Ivano Balic är en av tidernas främsta handbollsspelare och sa själv för några år sedan att han röker 10–15 cigaretter om dagen. Finns det många fler som honom?
Rent rationellt är det såklart klokt att skippa nikotinet. Det förstör lungorna och luktar illa. Andra grejer riskerar att ta fokus från prestationen och i dagens konkurrens kan det räcka med att skippa lite skräpmat för att få den där medaljen.
Jag vill ändå få fler historier om knasigheter bland dagens alltmer hårt hållna aktiva.
Att göra en tillbakablick och hitta sådant är inte särskilt svårt. Ta bara sköningen och diskuskastaren Ricky Bruch som gav en kaktus anabola steroider, spelade in musik, skrev dikter, samlade skivor och testade att vara skådis. Till en tävling på slutet av karriären kom han med en peruk, pyjamas och en stor mjukispanda över axeln. Varför han gjorde så? ”Fattar ni inte det? Vi är ju utrotningshotade, båda två”, svarade han.
Eller allas vår Frank Andersson som drog till Las Vegas mitt under OS och gav bort sin medalj till en taxichaufför. Han ska också enligt egen utsago ha krökat lite för mycket för att kunna prestera på några mindre viktiga tävlingar, som SM och dylikt. Fast det var det kanske värt för att få ha lite kul.