Vi har precis lämnat bakom oss en tid av isproppar, höga vattenflöden och klass-2-varningar. Ett återkommande fenomen som innebär fascinerande skådespel längs älvar och vattendrag men också en katastrof för dem vars fastigheter drabbas.
Jag har rutin av isproppar. Barndomshemmet ligger relativt nära men betryggande högt ovanför Torneälvens vattennivå. De tuffaste islossningarna som fastnat hårdast i minnet inträffade 1984 och 1986 och pluggade igen gränsälven med svåra översvämningar som följd. Sommarstugor bytte plats på tomterna, vägar svämmades över och halvmetertjocka träd knäcktes som tändstickor när isblocken tryckte på. Invånarna nedströms Pajala i byarna Kassa, Torinen, Kardis och Jarhois fick uppleva ett mäktigt naturskådespel som det snackas om än i dag.
Men den allra svåraste proppen har jag inte upplevt längs Torneälvens stränder. Inte ens i Sverige. Nä, ska vi snacka om propparnas moder måste vi förflytta oss ända till Grekland och den romantiskt grönskande ön Korfu i Joniska havet.
Jag var nygift, jag var lycklig och ville kasta mig i det varma havsvattnet vilket jag också gjorde. De salta kallsuparna sköljde jag bort med det inhemska tvålsmakande ölet Amstel innan jag kastade mig i havet igen. Och igen. Och igen.
Men utan att veta om det hade mitt barnsliga plaskande startat en ostoppbar process i min kropp. Det grekiska vattnet hade fått gammal död massa att börja röra på sig. Och växa.
Tre dagar in på bröllopsresan tappade jag plötsligt all hörsel i vänster öra och 75 procent av funktionen i det högra.
Panik är en bra beskrivning av min reaktion.
Och när det förtvivlade spolandet med duschslangen inte gav något resultat utan snarare förvärrade allting, så förvandlades det till ett mentalt problem.
Två dagar senare försvann den sista procenten av min hörsel. Lock för öronen hade man erfarenhet av men det var uppenbart att det här var någonting betydligt värre.
Det fanns inget motmedel. Jag tuggade tuggummi frenetiskt, jag svalde så många gånger att produktionen av saliv upphörde, jag drog mig själv i öronsnibbarna i ett försök att förstora hörselgångarna samtidigt som jag gjorde gapande grimaser åt alla väderstreck. Utan resultat.
Hallå?
Jag hade förlorat hörseln.
Mitt smekmånadshumör var nere på noll. Jag satt mest och smuttade på en tvålig Amstel och tyckte synd om mig själv. Bröllopsresan hade förvandlats till en mardröm. Följande dag tog jag dock rygg på min handelskraftiga hustru som styrde sin bestämda steg mot närmsta apotek. Hon ville inte kasta bort Greklandsresan på självömkan och dövhet.
Jag funderade på Revaxör men insåg snabbt att den produkten knappast nått de här breddgraderna. Sannolikt hade den inte fungerat för att bryta upp vaxmassan i mina öron.
Inne på apoteket möttes vi av en livserfaren kvinna med dålig engelska. Hon ställde fram en vit liten flaska med grekisk text på. Fyra droppar tre gånger per dag var uppmaningen vi fick med oss när vi gick därifrån.
Medicineringen startade direkt och det blev snabbt klart att det inte handlade om en svensk produkt. Det började omedelbart skumma och bubbla i öronen av de små dropparna.
Dagarna gick. Smekmånaden och medicineringen fortsatte och jag befann mig långt ifrån någon lyckostämning. Vi bestämde oss för en tripp till det historiska Achillion palatset.
Jag hade tankarna på annat håll när jag ointresserat vandrade omkring bland statyerna. Jag hade emellertid börjat märka en förändring efter medicineringen med de grekiska örondropparna. Det hade börjat spricka upp i mina cementerade öron och till och från hörde jag ljud igen.
Vi satte oss ner på ett kafé i väntan på bussen som skulle ta oss tillbaka till hotellet när det plötsligt inträffade. Och det blev lika dramatiskt som en islossning i Torneälven.
Hustrun satt kvar som ett frågetecken när jag rusade iväg mot toaletten. Jag höll handen mot mitt vänstra öra för att övriga kafégäster inte skulle se det uppenbara - att någonting var på väg ut ur min skalle.
Jag tvingades inleda operation ”tömma ur öronen i tvättstället”.
Motbjudande?
Visst, men sån är jag och det är de enda öron jag har.
Jag återvände i alla fall till bordet efter 20 minuter som en ny människa. En hörande människa och kunde börja njuta av bröllopsresan igen.
Vad är då sensmoralen i denna historia?
Det får du fundera på själv. Själv har jag inte klivit i saltvatten sedan den grekiska vaxproppen drabbade mig.
Jag nöjer mig med badhus och Luleälvens pålitliga innehåll.