Det ska erkännas. Idrott var inte min starka sida i skolan, utan kan mycket väl ha varit min svagaste, om man räknar bort matematiken - fast det är en annan historia.
Jag minns inte riktigt hur det hela började, men någon gång under övergången från mellanstadiet till högstadiet, när idrotten blev mer allvar än lek, så falnade också mitt intresse för denna schemalagda
aktivitet.
Att jag såg dåligt och var tvungen att använda glasögon, var kort och spinkig, fruktansvärt bollrädd och hade obefintlig koordinationsförmåga gjorde förstås inte saken bättre.
Ibland blev jag, till min fasa, utsedd till målvakt när klassen spelade fotboll eller handboll. Det slutade alltid på samma sätt, när bollen kom flygande i ena riktningen kastade jag mig oftast i den andra riktningen.
Det blev inte populärt och resulterade ganska snabbt i att jag alltid hamnade bland de sista när lagen skulle väljas.
Att det inte hjälpte mitt falnande intresse för idrottslektionerna behöver knappast sägas.
Simning var inte kul av den enkla anledningen att jag med min brist på underhudsfett höll på att frysa ihjäl (en överdrift naturligtvis) i den kalla bassängen. Pojkarna i klassen hade också en förkärlek för att dra i ens baddräkt och försöka ge en kallsupar så ofta tillfälle gavs.
Orienteringen var rent av hopplös. Jag kunde inte läsa kartor och mitt dåliga lokalsinne gjorde att jag oftast virrade runt i snåriga skogspartier och inte sällan hamnade på något blöt myr, långt bort från kontrollerna det var meningen att vi skulle hitta.
Längdskidor var väl okej, men det var inte så att jag slog några tidsrekord. Hockeyn var inte heller rolig, på grund av att jag av någon anledning blev måltavla för de som hellre ville tackla någon än försöka få in pucken i mål.
Den enda bollsporten jag verkligen gillade var innebandy. Jag var ganska snabb och det var sällan som den lilla vita plastbollen kom flygande upp i ansiktet - och badminton briljerade jag i, men det var sällan vi fick spela.
Idrotten blev snabbt ett nödvändigt ont och med tiden blev jag allt skickligare på att slippa delta i de allt mer avskydda aktiviteterna.
Om man var lite krasslig någon dag fick man istället för att dra på sig gympakläderna ta en längre promenad runt det lilla samhället jag växte upp i. Det var ofta jag var "krasslig" under högstadiet, om ni förstår vad jag menar.
Det hela vände väl lite i gymnasiet, när vi fick en (naturligtvis superhurtig, men godhjärtad) ny idrottslärare som var lite mer intresserad av ens individuella förmåga än att försöka stöpa alla i samma form. Men idrottsglädjen ville aldrig riktigt infinna sig.
Om bara trädklättring hade klassats som idrott är jag säker på att saker hade sett annorlunda ut. Där var min flugvikt ingen nackdel.
Om jag får spekulera tror jag nog att jag hade haft goda chanser att ta mig upp i världseliten.
Jag klättrade i små träd, jag klättrade i stora träd, inget träd var omöjligt att besegra, det behövde inte ens ha några grenar nära marken, jag tog mig upp ändå.
Flera år har passerat sedan de fruktade idrottslektionernas tid, och trädklättrarkarriären har jag lagt på hyllan. Men jag kan fortfarande inte passera ett riktigt bra klätterträd utan att det börjar klia i fingrarna.
Kanske är det dags att ge mitt stora barndomsintresse en ny chans, det kan väl ändå klassas som motion?