Nu får det vara nog.
Det måste till en ändring. Fotbollsvärlden måste ta tag i en viktig fråga på en gång.
Eller ja – viktig och viktig. Men för att inte riskera att bli identitetslöst måste tröjnumrena regleras.
Jag känner redan nu vilken stofil jag är. Och jag är bara 22 år. Det borde finnas äldre människor, framför allt tipsextra-generationen, som borde vara minst lika skakade över utvecklingen som jag är.
Här om veckan spelade Piteå mot Tyresö. Där fanns det en vänsterback som hade nummer 40. En världsstjärna som hade nummer 100. Allt var bara upp och ner.
Att den danske forwarden Nicklas Bendtner har nummer 52 är bara motbjudande.
För er som vill veta hur det egentligen ska vara så ska jag förklara det nu. Högerbacken har nummer 2, vänsterbacken nummer 3. Mittbackarna har nummer 5 och 6.
I media brukar det pratas om en ”nummer 9-roll”. Det är alltså en anfallare, den som ligger längst fram och som ska göra målen. Nummer 10 är en mer släpande anfallare. Båda två SKA spela i anfallet. Inte på någon jävla kant. Längst fram.
8 och 4 spelar centralt på mitten. 7 och 11 spelar på kanterna.
Behöver jag nämna att målvakten ska ha nummer 1?
Där har ni det. Rita upp det på en plan och
använd det som facit.
Det finns naturligtvis undantag. En spelare kan vara skadad – och då fyller man bara på med spelare från bänken.
Som naturligtvis ska ha siffror så långt som truppen räcker. Har du 25 spelare kommer ingen att ha nummer 26.
Man kan tycka att jag blåser upp det här lite grann.
Men jag menar att traditionen inom fotboll borde bevaras – och särskiljas från till exempel ishockeyn där man kan ta vilket nummer som helst. Ingen rör en min.
Annars betyder inte numret någonting. Det finns en anledning att Messi vill ha nummer 10. Varför Maradona ville ha det samma. Annars kan alla i medier, alla fotbollstyckare och alla fans runt om i världen bara sluta prata om att de vill se en ”nummer 10” bakom Elmander, Torres eller Van Persie.
Det tar helt udden av debatten om spelartyper. Vi kan inte ha den underbara fotbollsdialog som finns
i världen utan de här traditionerna.
I Sverige kan vi blunda för det här. Men för väldigt många människor är det här en väldigt stor grej.
Framför allt för Ivan Zamorano. Han var en super-anfallare från Chile som en vacker sommar gick till Inter i italienska ligan. Han hade alltid haft nummer 9, men i Inter var den tröjan upptagen.
Men Zamorano var slug. Och han ville absolut vara ”nummer 9”. Det var bara den han var.
Så han bestämde sig för att välja nummer 18. 1+8=9.
Det är hängivenhet. Det är människor som Zamorano som gör att fotbollen är så fantastisk på alla sätt.
Det finns spelare som har symbolik bakom udda tröjnummer. Jag kan köpa en riktigt bra ursäkt. En riktigt, riktigt bra ursäkt. Och nej, man får inte godkänt för att ha nummer 86 i fotboll bara för att man råkar vara född 1986.
Fotboll är så stort – låt oss alla dra åt samma håll. Skippa nummer 21 – Foppa spelade inte fotboll.
Det finns ingen logik i att ha ett högt nummer. Det är opraktiskt. Ha nummer 10 eller 7 i stället. Ett fotbollsnummer.