Ofta har det där skamfyllda nejet följts av ett patetiskt försök till att rädda upp situationen genom att förklara att jag sett laget fem gånger men aldrig spela en ligamatch på hemmaplan. Skammen som följer det där svaret har inte alltför sällan gjort att jag själv börjat ifrågasätta om jag verkligen kan säga att det är ”mitt” lag? Jag menar, jag hade aldrig sett laget spela en hemmamatch?
Men i mars i år kom vändningen, äntligen kan jag svara ja på den frågan. Det var också en av de häftigaste upplevelserna jag haft i livet.
Men innan vi landar där vill jag spola tillbaka bandet en bra bit till den gången jag såg laget spela första gången för drygt 16 år sedan. Min pappa Torgny tog med mig till Björknäsvallen i Boden där BBK skulle möta Tottenham i en försäsongsmatch.
Äntligen skulle jag få se mitt Spurs spela match. Jag och farsan hamnade bredvid ett gäng berusade engelsmän som hade smugglat in några påsar Norrlands och som skrålade under matchens gång. För mig var det givetvis att se alla favoritspelare, David Ginola var min stora favorit vid det här tillfället och jag skulle äntligen få se ”supervärvningen” Sergei Rebrov spela. (som sedan tokfloppade). Tottenham vann med 6–0 och efter matchen ställde många spelare upp på att skriva autografer. Besvikelsen var stor när Ginola aldrig dök upp men jag har än i dag kvar autografer från spelare som Iversen, Etherington, Campbell och så vidare. Den som gjorde störst intryck på mig efteråt är en spelare som de flesta nog knappt ens kommer ihåg: Ramon Vega, som helt ur det blå gav mig en high-five.
Vi spolar fram bandet igen till 2016. Harry Kane har just gjort ett drömmål mot Arsenal som betydde 2–1 och en vändning på underläge 0–1. Just i det ögonblicket tog sig Tottenham upp i ligaledning. Nästan hela White Hart Lane skrek ut sin glädje och det gjorde nästan ont i öronen av allt jubel. I 14 minuter sjöng hela arenan ”were on top of the league”. Jag vände mig om till min bror Johan som satt bredvid och sa att ”bättre än så här blir det inte den här säsongen. Kanske aldrig…”. Som Tottenham-supporter är man van att allt går åt pipan till slut, oavsett vad. Mycket riktigt slutade matchen 2–2 och närmare en titel än så kom inte Tottenham. Men det spelar ingen roll, jag fick se Harry Kane göra mål. På Arsenal. Två rader från gräset. I det viktigaste derbyt på år och dagar. Jag är nöjd så.
Två dagar efter matchen tog jag och brorsan en guidad tur runt White Hart Lane. Efter en vandring i katakomberna tog vi oss till slut till ett rum med ännu ett stort troféskåp. Det innehöll allt från troféer till plakat, vimplar från stormatcher i Europa mot många av de största klubbarna. Den heliga graalen i det där skåpet var något som tillhörde ligans kanske finaste fotbollsspelare genom alla tider (ingen överdrift), Ledley King. Där hängde alltså ikonens matchtröja som han spelade sin sista match för klubben i.
När vi går vidare till det sista skåpet dyker bland annat Jermaine Defoes tröja upp. Just ovanför den hängde något som fick både mig och brorsan att kolla på varandra utan att säga något med chockartade miner. En grön/vit vimpel med bokstäverna B B K. Första tanken var att det säkert var ett lag som hade liknande klubbmärke. Men vid en närmare titt står det mycket riktigt "Bodens Bandyklubb" på den där vimpeln... Fantastiskt, en fin hyllning till BBK som alltså får en egen plats inne i det allra heligaste: White Hart Lane.
Guiden hade ingen aning vart den där vimpeln kom ifrån men jag såg direkt Ramon Vega och grabbarna framför mig i ett flashback-liknande ögonblick.
Jag törs påstå att den kommer från den där träningsmatchen för 16 år sedan. Det kanske låter konstigt men på något sätt kändes det som att min ”Tottenham-cirkel” blev sluten där och då.
Nu måste jag ta en sista titt på den där vimpeln och laget kommande säsong innan den rivs.
C.O.Y.S.