Jag väntade mig en värkande, sliten, kropp. Men det blev bara en stel tumme. Gastummen. Det här är historien om när en "gamgubbe" nyligen hakade på tre ungpojkar på en bautalång skotertur. Veteranen i sammanhanget var jag, som inte nog kunde stilla min nyfikenhet och äventyrslusta. Jag hörde snacket från sonen Jonas och kompisarna Ralf och Mats om hur de planerade att köra skoter från Rosvik till fjället Vittjåkk och de säsongsparkerade husvagnarna där. Det kändes både spännande och lite farligt. Ett snabbt överslag talade om 20 mil skoterkörning från Rosvik via Norrfjärden-Öjebyn-över Piteälven och sedan upp på Nasaleden vid Svensbyn och vidare mot Långträsk, Gråträsk, Pjesker, Arvidsjaur, Vittjåkk. Väldigt långt. Fyra-fem mil brukar vara de längsta turerna med GTX-en uppe i fjällstugan i Västerbotten. Nu var utmaningen betydligt större. Jag ska erkänna att jag gruvade mig en aning, men höll masken och sa jag att jag ville hänga med. Jag var rädd att det skulle bli "blåkörning" hela vägen, utan att ens njuta av den vackra naturen längs Nasaleden, denna historiskt så viktiga led, som i hela sin längd från kusten till Norge är 40 ödemarksmil. Men mina farhågor kom på skam. Grabbarna skötte sig förträffligt. De stannade och väntade på mig ibland, och stoppen med kaffe och mackor gav mig ny kraft att parera stötarna när leden på några avsnitt blev lite sämre. Halvvägs, cirka, i Långträsk, tankade vi skotrarna och åt en god pyttipanna på restaurangen i Storlångträsk. Vi brände på i god fart i lågtallskogen, över milslånga myrar på härliga leder, som med förtjänst sköts av byagrupper och skoterklubbar som Piteå Snöskoterklubb, Långträsk Snöskoterklubb, Arvidsjaur Snöskoterklubb och några till. Tanken slog mig: Vad vore fritidslivet utan alla ideella krafter som jobbar för oss alla. Vilka hjältar. Föreningarna sladdar lederna i ur och skur, och har byggt charmiga timrade stugor och "gapakojor" på vägen, till oss skoteråkares smala lycka. Där finns plats att njuta kaffe och grilla en korv även när snön yr och vinden pinar. Nu var det inte så på vår färd, utan sol från en klarblå himmel. Vid ett avsnitt stod två älgar och blängde på oss när vi susade förbi. Undrar just vad dom tänkte? Hela turen skulle ha varit som en dröm, om inte det vore för det där med gastummen, som redan efter sex-sju mil började värka, och sedan blev både kraftlös och ond. Krisen kom före Pjesker på den långa sjön, i flödvattnet, då tummen värkte å det grövsta. Jo, jag ville bara skrika. Jag fick uppenbara problem med att hålla inne gasen, och satt och önskade mig att även snöskotrar borde vara utrustade med farthållare ... Något som förstås skulle bli alltför farligt och faller på sin egen orimlighet. Med såna skulle vi nog se en och annan skoter kraschade mot träd vid lederna. Räddningen blev att jag under några mil fick köra med sonens MXZ-a, vars gasreglage är lite annorlunda och behagligare utformat. Vi startade halv åtta på morgonen i Rosvik och var uppe på Vittjåkk kvart över fyra på eftermiddagen. Glada, och i mitt fall med viss stolthet, över att ha landat äventyret. Väl framme kunde vi också läsa på GPS:en att den sträcka vi kört "bara" var 17,9 mil. Fullt tillräckligt för mig, men vet ni: Grabbarna talar om att göra om trippen nästa år igen och då känns det som jag på nytt vill hänga på. Den värkande tummen till trots!
