Visst är det härligt med sommar och att Sverige har tagit sig till ett nytt mästerskap. Det är nästan som under de glada dagarna med Lars Lagerbäck då varannan sommar i princip innebar ett mästerskap att se fram emot.
Den allmänna känslan är att intresset hos allmänheten höjs både en och två nivåer då det finns en lägereld för folket att samlas kring. Samtidigt är det kul att se alla de andra länders lag där ett mindre land som Wales kan spela med en storstjärna som Gareth Bale utan risken att få honom uppköpt av en mer resursstark konkurrent.
Bara att Wales, Island eller Albanien kan kvalificera sig för turneringen tycks charmera till viss del. Charmen med mästerskap är trots allt inte bara ytligheter kring hur spelarna ser ut eller vilka dräkter som har snyggast design. Det är även att se hur lagen lever upp till sin nationella stereotyp, precis som i gamla dagar.
Eller kanske inte så gamla dagar men det räcker att gå tillbaka till de första mästerskapen från jag har minnen från för att se en viss skillnad från då och nu.
För jag vill gärna se ett snålspelande Italien med fåfänga anfallare och överkvalificerade backar på bänken. Ett Spanien med talang men utan karaktär för att nå något stort. Ett England där spelarna gapar God Save the Queen, spelar traditionell fartfotboll och förlorar hedersamt efter straffläggning.
Ett Sverige med lagmoral och taktik i fokus. Ett Holland som är tekniskt virtuost, konfliktbenäget och föredrar skönspel framför resultat. Ett Tyskland som är tungt, stereotypt och vinner efter straffar.
Ett afrikanskt lag som bråkar om spelarbonusar, ett Argentina som tänjer på regelbokens gränser och ett Brasilien med talang i överflöd som hellre tänker "joga bonito" framför taktik.
Problemet är bara att det sällan ser ut så längre. En bieffekt av den globaliserade världen och dess minskade avstånd kring av kulturella egenheter är att det märks av, inte bara i världen utan även på planen.
Nu har Spanien börjat vinna turneringar, Italien har knappt en anfallare av hög klass, England känns identitetslöst, Sverige har "shining", Tyskland spelar modernt och nyskapande, Holland är intetsägande och Brasilien har bättre backar än anfallare.
Det var så det såg ut i stora drag under både VM 1998 och EM 2000, två turneringar som båda bjöd på ett offensivt spel och många mål. Kanske beror det också på att barndomens mästerskap har ett sorts oöverträffat skimmer över sig som inte riktigt går att återskapa. Jag kan minnas matcherna och relatera dem till händelser eller platser från den tiden.
Bara att leta upp de gamla krönikorna är en nostalgitripp av den högre skolan. Att försöka minnas liknande händelser eller skeenden från de mer samtida mästerskapen går inte lika bra. Det är märkligt eftersom jag som äldre borde kunna se och analysera vad som skedde då på ett helt annat sätt.
Kanske är det också på grund av landslagsfotbollens stagnation. Ute på planen är det inte riktigt som när mästerskapen blev som en slags världsutställning dit lagen kom för att byta idéer och koncept med varandra.
Nu finns inga hemligheter eller oupptäckta spelare som gått under radarn då nivån på klubblagssidan nu är klart högre än vad vi får se i Frankrike just nu. Det finns visserligen utrymme för intressanta historier och nationell yra. Fast att det skulle bli riktigt som förr är väl inte sannolikt.