I dag är en speciell dag i mitt liv. Den 7 juli 2012 jobbar jag sista skiftet på Kurirens sportavdelning. Klockan 20.00 stämplar jag ut. För gott.
Vemod?
Självklart.
Och jag känner mig också lite fladdrig. Förändringen kan mycket väl innebära ett nerköp. Det positiva är att det finns en känsla inom mig som är starkare än både vemodet och nervositeten. Jag känner mig taggad.
Det känns som att jag tagit en omväg på resan som startade för snart 13 år sedan när jag lämnade gruvjätten i norr. Nu ska jag tillbaka på huvudspåret igen. Missförstå mig inte, omvägen har varit ovärderlig för mig. Jag som aldrig skulle skriva sport.
Men före allt det nya väntar några veckors välbehövlig semester – och en hyllningskrönika. Men inte den sortens hyllningskrönikor som blivit äckligt vanligt i sportvärlden. Där man hyllar laget innan de gjort jobbet. Jag ogillar sånt. Det föder bara besvikelse och bitterhet mot sitt favoritlag och sin flagga.
Laget jag ska hylla gör alltid klart jobbet och de har förgyllt tusentals timmar som sportreporter och redigerare.
Mer om mitt favoritlag senare.
Första matchen med Luleå Hockey var en speciell händelse. Hemmamatch mot Djurgården och jag var nykomlingen som skulle ta rygg på den rutinerade kollegan Peter Johansson. Jag skulle se och lära och det kändes helt ok. Min nya kollega verkade veta hur en slipsten ska dras.
Matchen var stökig och 13 minuter in i den tredje perioden kulminerade det. Johnny Oduya crosscheckade Per Ledin två gånger innan Djurgårdenspelaren kastade handskarna och överröste retstickan Ledin med slag. Oduya fick matchstraff medan Ledin kom undan med 2+2.
Efter matchen försvann kollegan till spelarnas omklädningsrum för att ro i hamn sin vinkel till morgondagens bärande artikel. Jag hamnande på tränarnas presskonferens där det vanligtvis inte sägs så mycket matnyttigt.
Den här gången var det annorlunda. Det talades om ”beställningsjobb” på Per Ledin och stämningen var hätsk.
– Man behöver inte vara en Einstein för att förstå att det var uppgjort, fräste Luleåtränaren Jens Hellgren.
– Jag tycker Per Ledin borde ha fått mer stryk, replikerade Djurgårdens Johan Garpenlöv vasst.
De pratade i rubriker och jag antecknade febrilt. När jag informerade min kollega efter presskonferensen pekade han bara på mig:
– Du skriver huvudartikeln.
Första matchen med Plannja Basket var en annan milstolpe. Jag satt på en stol på golvet i Coop arena. Det var under den säsongen när man som reporter hamnade fascinerande nära tvåmetersjättarna. Basket var i början både främmande och obegripligt.
I halvtid skickade kollegan Ludde Wästfelt över ett papper med matchstatistik för att hjälpa mig hålla koll på händelserna. Han hade lika gärna kunnat ge mig en tusenårig stenplatta med inskriptioner från Tutankhamons grav.
Jag fattade ingenting.
Men med tiden löste det sig med skottprocent och returtagningar.
Jag har alltid haft en önskan om att få träffa Thomas Fogdö. Vi har en gemensam bekant och när olyckan inträffade bodde jag tillfälligt i Gällivare. Så sent som för två månader sedan blev det mötet verklighet
– i mörkret bakom en scen på Kulturens hus i Luleå. Intervjun varade bara i tio minuter men han var precis så som alla berättat.
Ödmjuk, snäll, ärlig var tre ord jag tänkte på medan han svarade på mina frågor. Runt oss stod folk och stampade och jag fick känslan av att han hade en tid att passa. Kanske ett flyg eller så ville de bara få bort oss från scenen. Men Thomas lät sig inte stressas.
Det var ännu ett av de möten där den sportsliga prestationen hamnat i skuggan av personen. Det hade funnits så mycket mer att prata om än bara sport.
På Kurirens sportavdelning har många duktiga journalister passerat. Jag har haft förmånen att jobba en längre tid med elva av dem.
Personer som alla bidragit och fortfarande bidrar till en arbetsplats där takhöjden är milshög. Det har varit prestigelöst och gränslöst och med en ständig närvaro av en osvikligt upplyftande ironi.
Så bland världens alla drömlag är det här min personliga startelva:
Magnus Tosser, Anders Appelgren, Malin Öhrlund, Jimmy Landström, Simon Jakobsson, Anton Olofsson, Petter Norén, Peter Johansson, Ludde Wästfelt, Torkel Omnell och Håkan Svensson.
I dag hyllar jag er.
Det har varit en ära.