Vi talar om svenska (smör)sångare som exempelvis Niklas Strömstedt och Brolle. Min kärlek till Niklas Strömstedt uppstod någon gång där vid 1990 när Strömstedt släppte albumet "Om" och jag fick den som CD-skiva i födelsedagspresent.
Då var jag 12 år gammal.
Och föll direkt.
Jag ratade Anki Bagger, Ratata och Trance Dance. I stället var det Strömstedt och låtar som "Vart du än går", "Vägen till mitt hjärta" och "Flickor talar om kärleken" som snurrade i CD-spelaren (förresten, fatta så lyckligt lottad jag var som hade en CD-spelare redan vid 12-års ålder. Det var cred, på den tiden.)
12 år gammal tyckte jag att följande rader var bland det finaste jag hört:
"Det går en väg till mitt hjärta och en bro till mitt liv
Det går en stig till min hemlighet och du följer den precis
Det finns ett rum i mitt inre och en dörr till min själ
Och du hittar mig och går aldrig fel"
Det är texten från "Vägen till mitt hjärta" och med ett steg i tonåren visste man precis hur det kändes. Olyckligt kär var jag också (garanterat).
Strömstedt får ofta oförtjänt mycket skit av diverse människor (måste vara kärlekshatare) som inte förstår storheten i följande textrader:
"Vi åkte ut på Lidingö och hem igen, körde på en fågel och begravde den nånstans vid en sjö,
när hösten kom, sa du att Nu känns det som det börjar om men jag var bara tyst och
tom när hösten kom och sommaren dog"
Va?! Det är ju fantastiskt.
Till saken hör att Strömstedthysterin fortsatte. Inte ens som nybliven 18-åring hade jag vettet (i andras ögon) att lämna Strömstedt och gå in på creddigare musik såsom Kent eller varför inte Broder Daniel.
Men nej.
Jag valde att hålla fast vid min Strömstedt.
Tvingade med kompisar på konsert när han uppträdde på Piteå Dansar och Ler.
Försökte förklara storheten i texterna och svänget i musiken.
Ingen förstod.
Jag var inte bara olyckligt kär, jag var missförstådd också. Ingen förstod Niklas Strömstedts storhet.
Det måste betyda att mina kompisar var lyckligt kära? Finns ingen annan förklaring.
För hade man det minsta lilla ont i hjärtat var Strömstedt ens bästa vän. Han fanns där med tröstande (nåja) ord. Kanske inte så mycket tröst.
Men behövde man gråta en skvätt, då fanns han där. Redo med gitarren och sammetsrösten.
Har man inte förstått storheten förr, så var det många som förstod den under turnén "30 år i kärlekens tjänst". En turné som jag såg två gånger, en gång i Luleå och en i Stockholm. Det bästa med turnén var Strömstedts självinsikt.
Om hur just fågeln på Lidingö har etsat sig fast i minnet.
Men också om när han var pianist till Ulf Lundell på en av Lundells turnéer. Eller om när han själv var olycklig.
"30 år i kärlekens tjänst" träffade mig åter i hjärtat, den här gången blev det dock varmt. Hjärtat alltså.
För nu var jag inte olyckligt kär.
Inte det minsta.
Var vill jag komma med det här då?
Jo, nu har nämligen Niklas Strömstedt (äntligen) blivit creddig. Först var han med i "Stjärnorna på slottet" i Sveriges Television. Sedan fick han ett eget program.
"Tack för musiken" har hyllats överallt.
Strömstedt har haft gäster som Eva Dahlgren och Lars Winnerbäck och programmet har handlat om en enda sak egentligen - musik.
Underbart.
Jag behövde alltså bara vänta i drygt 20 år för att även kompisar skulle förstå Strömstedts storhet.
Bättre sent än aldrig antar jag.
Likadant är det med Brolle, men där verkar det som om jag får fortsätta vänta ett litet tag till innan "etablissemanget" hänger på.
Till er som skäms över era Tomas Ledin-plattor, eller inte riktigt vågar berätta att ni jazzar till Magnus Uggla på lördagförmiddagen. Till er säger jag bara:
Det är fint med fulmusik!