Lördagar brukar vara ganska härliga, eller hur?
Och när de inte är det, då är hela helgen förstörd.
Låt mig berätta om den kanske sämsta lördagen i historien.
Den involverar en skamlig fotbollsförlust, en bil som har sett sina bättre dagar och frusna katter.
I slutet av maj drog jag och några kompisar till Marbella.
Vi var där 10 dagar och jag ska väl inte påstå att vi bara drack Ramlösa där borta.
Inte många knop med joggingskorna gjorde jag heller.
Nåväl, jag satt på jobbet och svettades ut ångorna från min semester under torsdagen och fredagen.
Mitt träningsläger på den spanska solkusten hade kanske inte varit särskilt lyckat.
På lördag skulle jag spela den första fotbollsmatchen för min egen del på år och dar.
Prestigemöte, mellan Norrbottens sportjournalistklubb och Västerbottens dito.
Vi åkte till Skellefteå på lördagsförmiddagen, öppnade matchen strålande och självförtroendet var på topp.
Men vi hade inga avbytare - Västerbotten hade en hel bänk.
Jag sprang runt där i mitt livs sämsta form som mittfältare, orkade bra en kvart, men började sedan hyperventilera.
Dessutom bränner jag två jättelägen i första halvlek.
Man kan väl säga att jag inte är direkt stolt över resterande delen av matchen, vi förlorar till slut med 3-1.
Jag tar på mig till stora delar att vi förlorade. Mina lagkamrater gjorde ett strålande jobb.
Jag sitter, som jag alltid gör, efter matchen och är på ett uruselt humör.
Men som tur är ska jag snart få åka hem och slicka såren.
Jag och kollega Anton Olofsson ska åka hem med min flickvän som har varit på kattutställning i Skellefteå.
Hon har sovit tre timmar under natten, jag och Anton har förlorat en hyperviktig match.
Stämningen är sådär, om jag uttrycker mig milt.
Vi beslutar oss för att tröstäta hamburgare innan vi far.
Hugger första bästa drive-in.
Och här brakar helvetet lös.
Vi hissar ner en av rutorna för att beställa. När vi är klara ser vi till vår förskräckelse att rutan inte går att få upp, hur vi än gör.
Och ni som minns förra lördagen kanske kommer ihåg att det var full storm ute, det spöregnade och blåste.
Där sitter vi i Skellefteå, i min bil "Vesslan" (en Toyota Camary från 1988).
Vi är på dåligt humör, rutan går inte att få upp, det stormar rakt in i vår bil där vi sitter utan regnställ, vi har två katter med ett sammanlagt värde på över 20.000 kronor och vi ska snart åka drygt 15 mil.
Det är fullt kaos.
En hjälpsam kassör på Shell konstaterar att han inte kan hjälpa oss och att ingen annan förmodligen kan göra det heller.
Vilken verkstad har öppet på en lördagskväll?
Då gällde det skademinimering.
Katterna skulle skyddas.
Vi täckte för rutan med en madrass, en filt, lite plast och våra kroppar.
Det var kallt och blött. Vi började köra.
15 mil med dödstystnad i bilen, jag tänkte på fuktskadorna som min kära vessla skulle ådra sig, och min flickvän var kanske inte på sitt allra bästa humör.
Att jag var genomfrusen och blöt när jag kom hem spelade mindre roll.
Katterna klarade sig, Anton tog sig hem oskadd (hävdar han själv i alla fall) och vi hade en resa för livet, även om det kanske inte bara är roliga minnen.
Ärligt talat, att vi var tvungna att resa hem med en öppen ruta var faktiskt lindrigt jämfört med upplevelsen att åka till Skellefteå för att möta otränade sportjournalister i fotboll - och förlora.
Jag och Anton skojade om resan dagen efter.
De där frilägena jagar mig fortfarande.
Du är kass, Norén. Åk tillbaka till Marbella och drick ljus öl i stället.
Du är slut som artist.